Vi såg det inte komma. Vi var naiva. Jag undrar hur många politiker och hur många vanliga människor som om tjugo år, när klimatkrisen fått än mer reella återverkningar på våra liv och samhällen, kommer att säga just så. 

Några av dessa ångerfulla ska kanske säga att de visst såg problemen, men att det inte var läge att tala om det eller att andra frågor var mer pockande. 

De kommer att skriva om sin egen historia. Andra kommer att gå mycket mycket längre än vad som till och med behövs och kräva undantagstillstånd och paus i demokratin för att rädda klimatet. 

Så kan det faktiskt se ut om en generation, eller bara om tio år. 

Jag tänkte så när jag hörde att EU-parlamentet till slut sagt ja till en lag om restaurering av natur i Europa. Från början var förslaget mycket mer långtgående, men det har efter hand urvattnats kraftigt. 

Men förslaget innebär att åtminstone en femtedel av mer eller mindre förstörd natur och kollapsade ekosystem i Europa ska restaureras och återställas de närmaste årtiondena. Det är skogar, åkermarker, sjöar, våtmarker, betesmarker och vattenmiljöer som under industrialismens långa historia har åsamkats enorma skador. 

Forskare brukar säga att ungefär 80 procent av naturen i Europa har skadats och skulle behöva återställas. Ett sådant projekt är enormt, i alla avseenden, och det lär utlösa svåra debatter och djupa konflikter, inte minst mellan äganderätten och naturens rättigheter. 

Den lag som EU-parlamentet röstat igenom har alltså urvattnats. Högerkrafter motsätter sig förslaget. Skogsindustrin är livrädd. 

I Sverige betraktar Lantbrukarnas riksförbund denna restaureringslag som en katastrof. Centerpartiet röstade emot. I EU-valsdebatten kommer säkerligen denna fråga att debatteras hårt. Sista ordet har dessutom ministerrådet.

Klimat och miljö hänger samman. De senaste årtionden är det emellertid klimatet som stått i centrum för nästan all debatt. Det som kallas miljö har ofta fått maka på sig. Vad är väl en rödlistad skalbagge mot biobränsle eller grönt stål?

Så vad är miljö? Detta konstiga ord är närmast franskt och betyder i princip "omgivningar". Kort sagt, det vi har omkring oss, och dessutom i oss. Men ordet miljö har sedan länge fått en smått byråkratisk klang; man tänker mer på lagar och regler än på artrika marker och levande skogar. 

Men vad "miljö" handlar om är alla de ekosystem som arter, inklusive oss själva, i slutändan är beroende av för sin försörjning, för sina liv. Allt sådant tenderar att köras över när den gröna omställningen ställs i centrum. 

Den gröna omställningen kan beskrivas som en ny fas i den industriella revolutionen. Men också den kräver resurser, resurser som i slutändan alltid hämtas från naturen, från miljön – från summan av alla ekosystem och naturförhållanden. 

Och det som då lätt glöms bort är att en av de viktigaste sakerna som kan mildra den globala temperaturhöjningen är just fungerande ekosystem. De ger resiliens. Redan nu har havet tagit en stor smäll för att härbärgera temperaturökningen i världen. 

Vi lever i en epok som allt oftare omtalas som Antropocen, alltså Människans tidsålder. Det betyder att ingenting i hela vår biosfär längre är orört av mänsklig aktivitet. Begreppet känns ironiskt. Ty just i denna människans tidsålder är vi på god väg att såga av den gren alla slutligen sitter på: den biologiska mångfalden.  

Och vi sågar och sågar. Jag tittar ut över skrivbordet jag har denna dator på. Ett virrvarr av pennor, askar, apparater, laddare, koppar, papper, en mycket liten vattenkanna av plast, sladdar. Allt detta har i slutändan hämtats från omgivningen, från miljön, närbelägen eller lika ofta fjärran.

Hur ska jag ens klara av att restaurera mitt skrivbord? Jag är omsvept av och inflätad i en civilisation som i praktiken består av en såg som med sina sågtänder sågar av grenen jag sitter på. 

Jag ser det komma. Jag är inte naiv.