Sedan andra världskrigets slut har västvärlden uppfattat USA som den fria världens ledare, demokratins väktare och rent allmänt varit den nation som västvärlden sett upp till. Den amerikanska populärkulturen blev dessutom norm för all populärkultur och det så till den grad att européer ens sällan tagit den enorma vågen av populärkultur för vad den också är: kulturimperialism och maktutövande. 

Hos den traditionella högern fanns det före andra världskriget ofta en aversion mot ”amerikanismen”, för att den ansågs ytlig i jämförelse med djupsinnigare europeiska traditioner, men efter kriget övergav högern den tankefiguren. 

I politisk och ideologisk mening har framförallt västvärldens liberaler betraktat USA som ett föredöme. I praktiken var – och är – det demokratiska partiet ett liberalt parti och det republikanska i vart fall marknadsliberalt och tidigare mer pragmatiskt. Och Nato är i allt väsentligt just amerikanskt; av tradition är organisationens högste militäre chef alltid en amerikansk amiral eller general och nya medlemmar godkänns alltid slutligen i Washington. Den transatlantiska länken börjar och slutar på amerikansk mark.

Frågan är vad som nu kommer att ske med framförallt den liberala självbilden i västvärlden utanför USA när Trump och Musk krossar bilden av USA som den fria världens främsta stöttepelare och den yttersta garanten för en regelbaserad världsordning (att USA naturligtvis tidigare ofta brutit mot folkrätten hoppar vi för tillfället över). 

Det är inte bara Trumps bombastiska ledarstil som nu direkt chockar europeiska liberaler och till och med konservativa, också själva politiken gör det: ett tilltagande handelskrig som hotar den heliga frihandeln och en finanspolitik som genererar enorma underskott i statsfinanserna. 

När européer avundsjukt blickar mot USA:s tillväxtsiffror de senaste 15 åren och tror att det är ett företagarparadis, inser de inte ens alltid att en betydande del av landets hyllade tillväxt beror på ständiga underskott, ett slags keynesianism fast den inte kallar sig så.

Ändå är det ju den klart uttalade imperialism som sätter sig över den regelbaserade världsordningen på ett sätt som bara Putin överträffar, som nu förstummar omvärlden. Trump vill bokstavligen utvidga det amerikanska territoriet, i 1800-talsmässig imperialistisk stil. Han retar upp Kanada med propån att landet borde bli en delstat i USA. Han vill köpa Grönland och det senaste är att han vill ta över Gaza och etniskt rensa landsändan från palestinier. Annars yttersta försiktiga folkrättsexperter tar nu till ord som galenskap när de talar om detta. 

En situation som liknar den som traditionella kommunister stod i när muren föll.

Vad jag vill veta är hur västvärldens liberaler just nu tänker om den mäktiga nation som nyss var deras mer eller mindre uttalade förebild och som de såg som garanten för en marknadsliberal världsordning. Jag inbillar mig att rätt många liberaler snart kan stå i en situation som liknar den som traditionella kommunister stod i när muren föll och Sovjetunionen upplöstes: en pelare i en världsbild skakar till. 

Den förändring som USA nu genomgår under Trump och Musk måste rimligen leda till en djup identitetskris hos alla liberaler, däribland också många socialdemokrater som beundrat landet. 

Vi som befinner oss på vänsterkanten har inte det här problemet. Vi fruktar visserligen vad Trump och Musks politik kan förorsaka omvärlden och USA:s arbetarklass, men något själsligt drama rör det sig inte om för vänsterfolk: Vi har aldrig dyrkat USA. De flesta av oss har exempelvis också insett att det demokratiska partiet i USA naturligtvis inte är något vänsterparti. Från svensk horisont är det ett högerparti.

Europeiska liberaler är än så länge häpnadsväckande lågmälda i sin kritik av USA:s pågående förvandling. Kanske hoppas de att den amerikanska demokratins institutioner – främst domstolarna – ska stoppa det värsta tills ett nytt styre kommer om fyra år. När Kristersson förra året, under sitt besök i Washington, fick en komplimang från den amerikanske presidenten i hans tal i Kapitolium rodnade han nästan. Men klappen på axeln kom då från Joe Biden. 

Hur ska Kristerssons och andra Amerikabeundrare nu hantera sin besvikelse över att den fria världens väktare löper amok?