Jag vet inte hur jag tänkte. Efter knappt ett års tyska språkstudier skulle jag börja plugga statsvetenskap vid Freie Universität i Berlin. Jag hade aldrig läst en bok på tyska, knappt en tidning, och skulle nu ge mig på universitetsstudier på tyska.
Under den sista terminen spreds en krisstämning på vår institution när den islamofobiska PEGIDA-rörelsen lyckades mobilisera massdemonstrationer i Dresden. Det var tidigt 2015 och krismöten arrangerades på campus där oroliga studenter och professorer samlades för att diskutera den politiska utvecklingen.
Tio år senare har det högerradikala partiet Alternative für Deutschland (AfD) nu blivit Tysklands näst största parti med 20,8 procent i väljarstöd. AfD startade som ett EU-skeptiskt populistparti men har med tiden radikaliserats, och klassas i flera delstater som ett högerextremt parti.
För de tyska socialdemokraterna SPD är valet en tragedi. Efter sexton år i Angela Merkels skugga fick partiet till slut förtroendet att leda en regering. Man hade gjort sin läxa, gjort upp med den enda vägens nyliberalism och tagit rejäla kliv vänsterut. Till slut hade man också insett att den strama finanspolitiken gjorde det omöjligt att genomföra kraftfulla och nödvändiga reformer.
SPD och miljöpartiet Die Grüne var beredda att göra det som krävdes. De ville reformera den så kallade “skuldbromsen” för att möjliggöra lånefinansiering av stora investeringar. För att kunna bygga ut infrastrukturen, ställa om industrin, stärka försvaret, hjälpa Ukraina och förbättra välfärdsstaten. Men de satt i en regering med det extremt marknadsliberala partiet FDP – som satte sig på tvären. Den bråkiga regeringen sprack och nyval utlystes.
Väljarnas dom var stenhård. De tre regeringspartiernas stöd minskade med totalt 20 procentenheter och FDP åkte ur parlamentet. Valets vinnare, Friedrich Merz och hans kristdemokrater (CDU), gick bara fram med 4,3 procentenheter, och SPD sjönk med nio. Samtidigt växte AfD med drygt tio procentenheter och de två vänsterpartierna Die Linke och BSW ökade sammantaget nästan nio procentenheter.
Till skillnad från i Sverige har den tyska borgerligheten, tack och lov, fortfarande en antifascistisk ryggrad. I tv-intervjun under valkvällen såg man tydligt hur Friedrich Merz avskyr AfD och dess ledare Alice Weidel. Brandmuren mot ytterhögern står än så länge pall i Berlin. Något regeringssamarbete – som det i Sverige – finns inte på kartan.
Men en svag “storkoalition” mellan kristdemokrater och de av väljarna nyss avvisade socialdemokraterna är också vansklig. En östtysk AfD-väljare förklarade i en intervju strax innan valet att de etablerade partierna påminner honom om det Socialistiska Enhetspartiet i DDR, att de inte längre går att skilja åt.
“Vem man än röstar på blir resultatet detsamma”, sa han, och menade att AfD lyckats inta en oppositionell roll och bli en motvikt mot detta.
Risken är stor att kommande mandatperiod bara blir en språngbräda för AfD att fortsätta växa i opposition. Framför allt om den nya regeringen inte på ett kraftfullt sätt lyckas adressera de kriser och utmaningar som Tyskland står inför.
Nu måste demokratin visa sig handlingskraftig och potent. Det kan inte vara så att status quo bara kan brytas av högerradikala krafter. Demokratiska partier måste också kunna leverera något: en stor förändring, en kännbar förbättring i människors liv.
Både i Tyskland och i Sverige måste politikerna sluta att bara vara duktiga förvaltare av en stram finanspolitik och en låg statsskuld – och istället börja konkret visa att politik är det möjligas konst.
