Det internationella statistiska måttet på barnafödande i ett land är ”det antal barn kvinnor skulle få i genomsnitt om fruktsamheten framöver förblev densamma som just nu”.

Om varje kvinna fick 2,1 barn i genomsnitt skulle befolkningen vara oförändrad i storlek. Ett barn tar mammas plats, ett tar pappas, och så några barn till.

Genomsnittet i världen är 2,3 barn per kvinna. Jordens befolkning ökar alltså en aning, men inte särskilt mycket. Men skillnaderna mellan länder är stora och födelsetalen förändras snabbt. 

I Sydkorea är födelsetalet lägst i världen med bara 0,8 barn per kvinna. Flest barn föds i Niger, med fler än sex barn, och flera länder i Afrika, söder om Sahara, har födelsetal omkring fem. 

I Sverige var måttet för 2023 det lägsta som någonsin uppmätts, strax under 1,5 barn per kvinna. Flest barn i Europa per kvinna föddes i Frankrike, 1,84, medan medelhavsländer som Spanien låg lägst med 1,19.

Kina har stått för en häftig omsvängning när den strikta ettbarnspolitiken bytts mot ekonomiskt stöd till familjer med två eller tre barn. Men barnafödandet har inte ökat särskilt mycket, och ligger nu på 1,16. De ekonomiska styrmedlen har inte varit verksamma och den kinesiska befolkningen minskar.

I Europa pekar förändringar i ekonomiska familjestöd åt helt olika håll. 

Tyskland har ett komplicerat system med barnbidrag och barnskatteavdrag, som har ändrats nära nog årligen. Från i år är barnbidraget lika stort för alla barn oavsett familjens storlek.

I grannlandet Österrike ökar barnbidraget vartefter barnet blir äldre, upp till 19 års ålder. Det ökar också för varje barn när det kommer syskon. Om och när till exempel barn nummer sju föds ökar bidraget med 55 euro per barn och månad. Det vill säga: ökningen är 385 euro som tillägg till de grundläggande barnbidragen för familjen. 

Det franska barnstödet är inriktat på att stödja barnafödande, och ökar påtagligt för varje tillkommande barn. Dessutom blir stödet högre när barnen blir äldre. Beloppen räknas upp varje år.

Men på andra sidan engelska kanalen härskar en motsatt syn på stora familjer. År 2017 begränsades i England barnstödet till två barn per familj för alla barn födda 2017 och senare (med undantag för flerbarnsfödslar). För barn nummer tre och efterföljande barn ges inget stöd alls. 

Förändringen har lett till att mångbarnsfamiljers ekonomi har försämrats drastiskt, vilket ju också varit avsikten – bidragsberoendet skulle minska. Samtidigt, som en viss motvikt, får snart alla förvärvsarbetande föräldrar rätt till 30 timmars fri barnomsorg per vecka för barn över nio månader, tills de börjar skolan.

I flera länder handlar debatten om stöd till barnfamiljer också om vilka familjer som anses vara för stora, och vilka som borde vara större. I fransk debatt förekom förslag – som snabbt dock drogs tillbaka – om att barnstöd inte alls borde ges åt i övrigt berättigade migrantfamiljer. 

I England har förekomsten av mångbarnsfamiljer med asiatiskt ursprung utan tvekan haft inverkan på beslutet att ta bort allt barnstöd för barn nummer tre och efterföljande barn.

Nu är barnafödandet i Sverige rekordlågt, och lägre än under det som under 1930-talet kallades ”befolkningskris”. Då är det egendomligt att flera partier i regeringen överväger att minska eller ta bort flerbarnstilläggen just nu. Eller kanske inte alls egendomligt? 

Skälen som uppges är att dessa tillägg gör att barnens mödrar hålls kvar i hemmet för att ta hand om de många barnen, och därmed hindras från att genom förvärvsarbete integreras i det svenska samhället. Förändringen skulle då handla om omtanke om migrantfamiljer med många barn.

År 2021 fanns det i Sverige 6 180 familjer med fem eller flera barn i åldern 0–21 år. Antalet har minskat de senaste åren. Alla dessa 6 180 mödrar är absolut inte födda i utlandet. Om föräldrarna i de stora familjerna förvärvsarbetar eller ej framgår ingenstans.

Indragna eller minskade flerbarnstillägg ger omedelbart sämre ekonomi för existerande familjer med existerande barn. Att göra denna betydande försämring i ett vagt hopp om att kanske 3 000 utlandsfödda mångbarnsmammor skulle integreras bättre i det svenska samhället är inte naivt. Det är okunnigt och slösaktigt.

Sveriges barnafödande är nu det lägsta det har varit i historien. Att just då planera att minska eller dra in flerbarnstillägget, som Moderaterna vill, är faktiskt också historiskt. Nämligen historiskt korkat.