Snart nog förbjöds dueller av katolska kyrkan, och det stiftades lagar mot dem i många länder. I Sverige förbjöds de av kungen, i två ”duellplakat” år 1662 och 1682. Ett särskilt kungligt förbud mot dueller från 1861 gällde faktiskt i Sverige ända fram till år 1965, då en ny strafflag trädde i kraft, där dueller inte nämndes. 

Men trots lag och kungliga förbud så duellerade män ur samhällets övre skikt i många länder i århundraden. Den manliga hedern stod i centrum; hedern måste försvaras mot minsta angrepp från män ur samma klass som den kränkte. Redan på 1500-talet skrevs regelböcker om hur en duell skulle gå till, och de fortsatte att komma ut ända in på 1900-talet. Den som ansåg sig kränkt skulle, genom att sätta livet på spel, få upprättelse och sin heder tillbaka. 

Motståndaren tvingades att delta. Att vägra duell ansågs skamligt, liksom om parterna i förväg kom överens om att inte skada varandra. Omsorgen om hedern hos manliga eliter gjorde att vanlig lag mot våldsbrott inte gällde för dem.

I Tyskland var duell under en period en plikt. Tyskland förste kejsare, Vilhelm I, utfärdade år 1874 en förordning att den ämbetsman eller officer som blivit kränkt av någon på samma sociala nivå, och som inte utmanade på duell, kunde bli avskedad från sin tjänst. 

Demokratiseringen medförde slutet på duellväsendet. En liten grupp män skulle inte längre kunna utöva hedersbaserat våld med lagens beskydd.

Men duellen som mönster för politisk debatt lever. Offentliga samtal om politik har förekommit sedan antiken. Men nu är det dagens mediainriktning på politisk tvekamp, att segra/förlora, som har fått eget liv. 

Två personer ska, under stränga regler, diskutera ett starkt förenklat problem. Replikerna bör inte vara lugnt eftertänksamma. Motståndaren bör inte berömmas. Ingen får säga ”jag vet inte” utan att bli utbuad. Hetsighet främjar underhållningsvärdet. Debattledarens uppgift är att driva upp tempo och uppmuntra snärtiga svar.

Åhörarna anses vilja ha enkla svar i hög hastighet. Efter en sådan duell ställs opinionsfrågan: ”Vem vann kvällens debatt?” Aldrig: ”vad fick du veta som du inte visste förut?”

När politiska problem är komplicerade så gynnar duellen inte nyans och fördjupning.

En ännu värre följd är att viktiga områden inte kan diskuteras alls. 

Människor önskar förbättringar, bekymrar sig över läget och pekar ut allvarliga brister. En viktig grund för samhällsdebatt kunde man tro. Men det politiska duellväsendet gör många frågor helt omöjliga.

Det krävs nämligen att partier är konkret oense för att den regelkorrekta duelldebatten ska kunna äga rum. Om ett problem är sådant att inget parti vet vad som bör göras, så blir det tyst. Det räcker alltså inte att en stor del av befolkningen anser att ett område är angeläget. Om inte två parter kan förmås duellera, om inte frågor kan konstrueras så att duell kan spelas upp – då blir det ingenting av.

Offer i detta förstelnade duellväsen, inom en politisk och sorglig underhållningsbransch, är akuta framtidsområden som klimat, sjukvård, omsorg, rättssamhällets grunder, demokratins framtid och styrka.

Det skulle kunna vara annorlunda. Debattledare skulle kunna ställa, och upprepa, frågor för att frågorna är viktiga. Samtalet, snarare än duellen, skulle stärka politiken.