”Hej, mitt namn är Alfreda”.   

”Hej mitt namn är Rami”.   

Mitt flöde på sociala medier fylls av syrier som för första gången någonsin går ut med sina riktiga identiteter. Alfreda är från Aleppo, bosatt i Libanon och har i flera år pendlat mellan Beirut och sitt hemland för att arbeta med oppositionella projekt under radarn. Med gråt i halsen säger hon på sin Instagram sitt riktiga namn inför hela världen.   

Det sprids videoklipp på folk som argumenterar och bråkar med beväpnade män, folk sprider det glatt för det är en ovanlig syn.  

Berättelser från syrier i Sverige väller fram. Dagen efter beskedet om Assads fall hörde en vän som tillhör en minoritet i Syrien av sig till mig och sa att hennes mor för första gången berättade historier om motstånd mot regimen som hon aldrig vågat berätta tidigare.  

En vecka har gått sedan Assads fall. Ingen veta hur framtiden kommer att bli och de flesta är inte naiva. Inte bara minoriteter är oroliga, oppositionen har dåliga erfarenheter av HTS när de tidigare gick under namnet Nusrafronten.   

Men likväl kan ingen ta ifrån syrierna den glädje de känner över regimens fall. Dessutom har 14 år av inbördeskrig gjort många syrier motståndskraftiga mot totalitära tendenser.   

I medier har många svensk-syrier svårt att sätta ord på vad de känner. Kanske för att det är svårt att förklara för utomstående som aldrig upplevt diktatur. I Syrien finns ett talesätt som säger att till och med väggarna har öron och att man inte ens kan lita på sin egen mamma.   

Landet har varit en polisstat och ett angiverisamhälle. Varenda rörelse har övervakats vilket vi får bevis på nu när arkiven öppnats.  

Ett av regimens signum har varit att fängsla människor på lösa grunder för att hålla rädslan hos befolkningen levande. Bland de som frisläppts berättar en student att han anklagades för terrorism bara för att hans farbror från Gulfen skickade lite pengar som stöd till studier. Eller den tragiska historien om Amani,  som Sveriges Radio rapporteras om, vars pappa blev fängslad på grund av en kikare från Clas Ohlson. När Amanis pappa hälsade på henne i Sverige 2013 passade han på att skaffa sig en kikare för han älskar att titta på fåglar, hemma i Syrien bodde han i ett bergigt område fyllt av fågelliv. Militären såg dock kikaren som ett vapen och arresterade honom. I 11 år har Amanis pappa varit försvunnen.   

Regimen gjorde det till rutin att spärra in folk och låta dem försvinna i fängelsesystemets svarta hål. Anhöriga får varken veta var de är eller om de ens är vid liv. På så sätt straffade man en hel släkt genom att låta ovetskapen plåga. Människorättsorganisationer tror att uppemot 150 000 personer har fängslats sedan inbördeskriget 2011.   

Enligt satellitbilder har ett nytt krematorium byggts på det ökända fängelseområdet i Sadnaya, dit dödade fångar tagits för att undanröja spåren.    

Allt som framkommer nu är skakande till och med för syrierna själva. Få har genom åren överlevt och kunnat berätta om fängelsecellerna men kanske har vi utomstående haft svårt att ta till oss vittnesmålen fullt ut. Anhöriga som letar efter sina nära och kära i fängelserna är skakade över tortyrredskapen, blodet och smutsen. De som nu släppts ut har knappt kunnat gå, många har inte sett dagens ljus på evigheter. Tiotusentals har avlidit om inte av tortyren så av sjukdomar och svält. Än värre vet många fångar inte vilka de är, den svåra tortyren har raderat deras minnen.  

En libanesisk kvinna säger på TV att hon i jakten efter sin bror på Sednaya, upptäckte att dokumenten där innehöll bara siffror, inga namn säger hon. Hon kände lukten av tändvätska på pappershögarna som låg slängda på marken, antagligen försökte fångvakter undanröja bevisen innan de stack.   

På sociala medier skriver nästan varenda syrier efterlysningar på bekanta. Namn och bild sprids i hopp om att någon ska känna igen dem. Det är som att ett nytt trauma adderas för anhöriga.    

Nyligen träffade jag en ung syrier i Stockholm som sa att hans bror fängslades 2015 i Sednaya och att ingen hört något om honom sedan dess. Förutom en gång då myndigheterna sa att han var död, men familjen fick aldrig någon kropp eller papper. Så liksom många andra familjer hoppas de att det bara var falska besked och att brodern kanske dyker upp nu. Den unga syriern sa att han aldrig pratat med någon om det av rädsla för anhöriga som är kvar i Syrien. Nu var första gången han vågade. Många i detta nu sitter och väntar på besked om nära och kära, de pendlar mellan hopp och förtvivlan.   

En diktatur är av naturen sluten som en mussla för omvärlden att se – tills den faller, först då kan alla se med egna ögon.