Landskapet är ännu avskalat, men liksom helt plötsligt är ett stort fält illgrönt, en björk har fått en ljusgrön slöja, älven börjar lugna ner sig, och den som slår sig ned i en aspdunge sitter mitt i fågelsångens häpnadsväckande körkonserter. Fruktträden knoppas. Åkrar är nyplöjda. 

Kristi Himmelsfärd tycks alltid vara en torsdag i det mystiska kyrkoåret – kyrkoårets tideräkning är och förblir det stora kristna mysteriet, större än Jesu återuppståndelse – och dagen efter infaller det som är minst lika heligt: en fredag som alltid är en klämdag. De som kan flyr sina arbeten. 

Jag har alltid tyckt att den där klämdagen självklart borde bli en ledig dag, en röd dag, en fri dag. Jag brukar föreslå att den kunde utnämnas till Fredens dag, då fredstanken – från Jesaja, över Immanuel Kant till Mahatma Gandhi eller Martin Luther King – firas. 

Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna borde gemensamt motionera för det, både för att dessa partier, som ganska glatt deltar i upprustningsfesten, kan behöva ett annat spår, och för att det vore ett led i en allmän arbetstidsförkortning. 

Att arbeta mindre, att göra så litet som möjligt, förblir ett av de främsta sätten att rädda klimat och miljö.  

Dagen kunde bli ett stort minne av den idé om fred som inget samhälle, ingen civilisation, i längden kan leva utan. Och på sätt och vis är denna fredstanke inte alls polariserande: Även militärer brukar ju alltid hävda att de vill rusta upp för att bevara freden. 

Det är faktiskt det som de säger, i alla fall officiellt, även om jag ofta misstänker att det finns en och annan militarist som älskar vapen i sig och kanske drömmer om hjältedåd vid någon front. Men fredens värde delar de i sista hand även med fredsaktivister. 

När jag nyligen läste en ukrainsk poets dikter från fronten, var det slående att det fanns ett värde överordnat striderna: Helt enkelt kärleken. 

Kärleken kan höra skillnad
på utgående eld, inkommande granater
och stridsvagnsmuller.
Kärleken vaknar
på natten av att mössen i skyttevärnen
krupit in under vapenrocken.
Och bland sluter den ögonen på sina vänner.

Något står över kriget. 

När vädret är vackert under Kristi himmelsfärdshelgen står man i en idyll. I år omringades denna försommaridyll mer än på länge av krigsdån: Ryssland inledde en offensiv mot Ukrainas näst största stad och man förnimmer i luften smaken av tiotusentals nya döda. Otaliga familjer kommer att tvingas hantera traumatiska minnen i generationer. 

Samtidigt fortsätter Israel sitt brutala krig i Gaza, vid sidan av den brutala bosättarpolitiken på Västbanken. Det var en grotesk upplevelse att titta på Eurovision och samtidigt veta att hundratusentals palestinier (för vilken gång i ordningen?) måste ge sig av på flykt undan bombningarna. 

Jag kunde förstås räkna upp fler krigiska helveten på jorden, till exempel Sudan eller Jemen. Det pågår alltid krig någonstans i världen. Och folk drömmer alltid om fred.

Försommaridyllen omringas av helveten. Men det gör inte det idylliska falskt. Jag tror inte människan överlever utan hjälp av sina idyller och sina paradis, vare sig de är belägna på jorden eller i himlen. 

Jag menar det bokstavligt: Vi behöver inte ha dåligt samvete för att vi plötsligt sitter i solskenet i den bedövande fågelsången en försommardag och förnimmer ett privat litet Nirvana. 

Om vi inte hade denna förmåga att av och till innesluta oss själva i det paradisiska, skulle vi heller inte orka engagera oss i någon som helst avgörande ödesfråga. 

Och samhällen överlever heller inte utan fredstanken, inte i långa loppet. Det är freden som bygger samhällen. 

Idag har fredstanken över huvud taget ingen plats i vårt allmänna medvetande. Upprustningsfest råder. De statliga stöden till olika fredsorganisationer har dragits in. 

Vi behöver en fredsdag.