Så föll den israeliska författaren och fredsaktivisten David Grossmans ord, i ett tal som hölls i maj 2021, alltså mer än två år före Hamas blodiga massaker och de israeliska attacker som följde på den. 

Grossman tillhör den uttalade vänstra sidan av politiken i Israel, han är liberal eller rentav något slags socialdemokrat. Men det han säger om krig och fred kommer inte ur någon upphöjd utifrånposition: Hans son dödades i kriget 2006 mellan Israel och Hizbollah. Han var själv inkallad under sexdagarskriget. Och framför allt: Han har levt hela sitt liv i det Israel och det Mellanöstern som definieras av konflikter som regelbundet tar sig våldsamma, dödliga uttryck och som han har sett blivit mer och mer hemsökt av fanatism och religion. 

Han är en sekulär humanist som i det judiska arvet hittar universella, progressiva värderingar. 

Själv är Grossman inte religiös, han är en sekulär humanist som i det judiska arvet hittar universella, progressiva värderingar. 

Texten jag citerar ur ingår i den mycket tunna lilla boken ”Det tänkande hjärtat” som kom på svenska i höstas. Citatet har universell bäring: Även i vår del av världen ser vi, dag efter dag, hur fiendebilder cementeras som lär bestå i generationer och försvåra alla fredliga processer. Själva ordet ”krig” framstår idag som mer normaliserat än ordet ”fred”, som närapå har en misstänkt klang i den offentliga debatten. 

”Det tänkande hjärtat” är en märklig bok. Bara två av texterna i den är skrivna efter den 7 oktober 2023. Men det är som om den enorma tyngd den får av allt som hänt från och med detta datum lutar sig över denna skrift. Ja, det är en tyngd som också kommer från alla de årtionden av ockupation och förtryck av den palestinska befolkningen som den israeliska staten är skyldig till. 

Ett halvår före terrordådet den 7 oktober konstaterar Grossman i essän ”Vad är en judisk stat?”: 

”De flesta israelers nästan fullständiga likgiltighet inför ockupationen av det det palestinska folket och deras land, en ockupation som har pågått i över 55 år, har utgjort en viktig komponent i utformande av Israels identitet.” 

Och han fortsätter: 

”En ockupationsregim kan inte vara demokratisk - den bara kan inte det. Det ockuperade folket uppfattas efterhand som i grunden existentiellt underlägset.” 

Men det är verkligen något oerhört att Grossman i en bok som utkom efter massakern den 7 oktober har modet att ta med texter som konstaterar att de ”flesta israeler inte känner ett uns upprördhet, och alls ingen skuld, över tanken på ockupationen och dess konsekvenser eller av att leva ett liv i lögn och förträngning”. 

Och nu, efter långt mer än ett år av israeliska attacker mot Gaza, som skördat tiotusentals civila offer, är det svårt att inte ställa sig frågan: Hur ska den israeliska nationen kunna hantera dessa fruktansvärda konsekvenser av ett långvarigt förtyck? 

Jag trodde nog att Grossman i sin essäbok skulle klara av att skriva mer om det, men det gör han knappast. Jag tror helt enkelt att han inte orkar – och vem skulle orka det? 

Han ställer ändå en avgörande fråga till sitt israeliska folk som knappast någon som själv inte är jude skulle kunna ställa: Hur ska ett folk som i tusentals år varit förföljda och trakasserade, som diskriminerades som minoritet och hotades av total utplåning, kunna hantera det faktum att det i Israel utgör en majoritet? 

Med att vara i majoritet kommer nämligen ett ansvar, för minoriteter, för den som tillhör en annan grupp. Ja, för palestinier.  

Kanske upphör Israels blodiga attacker till slut under det år som väntar. Kanske öppnas Gaza för andra blickar än israeliska soldater och palestinska offer och alla kommer då att blicka ut över den totala förödelsen. Hur ska det israeliska folket hantera det? 

Det kommer att behöva David Grossmans ord.