När riskerar vi vara på väg mot ett samhälle där vi inte bara förväntas offra våra liv för staten, utan också förbjuds att rädda andras?
För en grupp människor i Grekland ställs det här just nu på sin spets. I dagarna återupptas en långdragen rättegång som beskrivits som en kriminalisering av solidaritet i Europa och som riktas mot livräddande frivilligarbetare.
De åtalade har organiserat sig för att rädda flyktingar från att drunkna, men anklagas för bland annat penningtvätt och stöd till organiserad brottslighet. De riskerar uppemot 25 års fängelse.
Bland de åtalade finns Nassos Karakitsos, en grekisk medborgare som tjänstgjort inom grekiska flottan. Hans tidigare kollegor vittnar nu mot honom. Även Sarah Mardini från Syrien, vars flykt inspirerat Netflix-filmen the Swimmers, riskerar att fällas för sitt arbete med att ge andra den hjälp hon själv en gång behövde.
Rättsprocesserna har beskrivits som en systematisk attack mot människorättsförsvarare av bland annat FN:s särskilda rapportör för situationen för människorättsförsvarare och flera tunga människorättsorganisationer.
Greklands angrepp mot livräddande arbete fungerar. Trots att ingen fällts för brott har de utdragna domstolsprocesserna redan haft en avskräckande effekt på Medelhavet. På Lesbos finns inte längre några verksamma organisationer som sysslar med livräddning. Samtidigt var förra året det dödligaste på Medelhavet på många år, med minst 2200 rapporterat döda eller försvunna.
Rättegången kan kännas långt ifrån ett snötäckt Sverige. Men Medelhavets stränder är EU:s yttre gräns – och därmed även Sveriges ansvar. Att EU-länder försvårar livräddning och motar bort asylsökande utan prövning är inte ett olyckligt undantag, utan en direkt konsekvens av den förda migrationspolitiken.
När regeringen säger att de ”tar ansvar” i migrationsfrågan genom att minska antalet flyktingar som söker asyl i Sverige, skjuter de i själva verket över ansvaret på andra stater, det vill säga länder vid EU:s gränser. När dessa länder gång på gång bryter mot mänskliga rättigheter innebär ansvarsförskjutningen i praktiken en acceptans av en våldsam gränspolitik som kostar liv.
Vad förväntas vi som medborgare vara beredda att offra? Och för vem?
Flera är döda. En stund tidigare var båten full av liv.
Med politiska förslag som kräver att medborgare tummar på sin medmänsklighet blir det offentliga samtalet om vilka som ingår i vår samhällsgemenskap en fråga om vilka liv som är värda att rädda. Eller, som i Grekland: vilka liv som över huvud taget får räddas.
Dag två av förhandlingarna vaknar de åtalade till nyheten om att ännu en båt kraschat mot klipporna fem minuter från där de bor. Flera är döda. En stund tidigare var båten full av liv – med annan politik hade de kunnat räddas. Men inte i ett Europa som ”tar ansvar”.
