Nationalister över hela världen använder samma taktik: de eldar på det så kallade kulturkriget för att engagera väljare och splittra motståndet. Det är en politisk strategi.

Som någon som arbetat mycket med transfrågor avskyr jag ordet kulturkrig. Det försvårar diskussioner och implicerar att det är en ömsesidig konflikt med likvärdiga insatser och motiv. Samtidigt målar nationalister ut själva närvaron av kvinnor, icke-vita och hbtq-personer som en politisk handling. Exempelvis genom termen ”könsideologi”.

Till exempelledde ett mindre samarbete mellan Bud Light och influencern Dylan Mulvaney att ölföretaget tappade mer än en miljard dollar i intäkter. Allt på grund av att amerikanska konservativa startade en bojkott. “Go woke, go broke”, jublade de medan USA lärde sig att man kan betala ett högt pris för att ens associeras med transpersoner.

Konfliktlinjen är själva målet. Nationalister vill att det inte ska gå att uttala stöd för transpersoner utan att vara rädd för att ofrivilligt ta ställning i kulturkriget. Andra försöker hålla sig neutrala genom att hitta en mellanväg. Men att bara antyda att transpersoner är en homogen grupp är att acceptera dikotomin som amerikanska nationalister vill skapa.

Eftersom nästan allt i Sverige har sitt ursprung i USA är det inte konstigt att vi även har importerat deras transhat. Republikanerna i USA hade i åratal hetsat mot dragqueens innan Sverigedemokraterna importerade frågan hit. Även om de snart insåg att det inte är lika effektivt här var skadan redan skedd.

Teatergruppen Bland Drakar och Dragqueens gjorde i september en 40 sidor lång polisanmälan med hot och hat från 106 personer, varav fem lokalpolitiker från SD. I fjol jämförde Jimmie Åkesson själv en dragartist med nazister.

För nationalister är kulturkrig både en besatthet och en strategi. Republikanerna satsar mer än en halv miljard svenska kronor på annonser mot transpersoner är det svårt att tolka det på ett annat sätt. En SD-kopplad person registrerar företaget No Woke AB, ett ord som nästan ingen progressiv beskriver sig själv med. Som sagt: strategi.

En kritisk röst skulle invända att kulturkrig är en deskriptiv term för när det finns kamper mellan olika idéer. Alternativt att det redan sker konflikter när transpersoner ber människor att tänka om hur man ser på kön. Och att det då inte är märkligt att rama in konflikter som ett kulturkrig.

Det är dock en falsk ekvivalens. Ett krig har två parter. Ovan nämnda exempel har blivit nationella angelägenheter endast för att nationalister gjort dem till det. Först därefter har progressiva partier gått in och reagerat på det. Ickebinära som vill att deras pronomen respekteras kan inte likställas med en global nationalistisk rörelse som ser konflikten som en väg till makten.

Under tiotalet kunde progressiva beskrivas som lättkränkta. Men de flesta feminister, antirasister och hbtq-personer har upphört med det sedan länge. Man insåg att man slet ut sig själva och sina allierade genom att söka varje konflikt man kunde. Långsiktig förändring kommer från stabila rörelser och allianser, inte av att vara gnällig.

Som Myra Åhbeck Öhrman skrev Flamman i juli är det idag konservativa som är lättkränkta. För dem är representation ett hot mot den västerländska civilisationen. Men det börjar bli en förlorarstrategi.

Om Sverige ska undvika USA:s giftiga samhällsklimat måste vi sluta kopiera deras konflikter. Då kan vi få en framtid där transpersoner inte behöver ses som politiska symboler. Ett första steg är att upphöra med att använda ord som kulturkrig och woke. Var istället vara specifik och förklara exakt vilka frågor och aktörer det gäller. 

Fram till dess kommer marginaliserade grupper att fortsätta betala priset för nationalisternas kulturkrig.