I ”Mot alla odds – Stafetten” får vi följa komikern Filip Dikmen, som drömmer om att åka Vasaloppet trots att han aldrig tidigare stått på ett par skidor. Under fem avsnitt får tittarna följa honom och fyra vänner som testar längdskidåkning för första gången.
Deltagarna – Filip Dikmen, Linda Pira, Kaeli Adbi, Samir Badran och Junior Lerin – har blandade bakgrunder, men ingen har någon relation till skidåkning sedan tidigare.
Till sin hjälp har de legendariska skidåkaren Gunde Svan, som fungerar som tränare och under ett år hjälper dem att förbereda sig inför Stafettvasan, alltså Vasaloppet uppdelat på fem stafettsträckor.
Serien är producerad med värme och humor, och det finns en genuin längtan hos deltagarna att bli en del av den svenska skidtraditionen. Man kan inte annat än älska Gunde Svan, som leder gruppen med hjärtlighet och behandlar alla med respekt.
Det finns en märklig underton i hur vi som tittare bjuds in att skratta åt deltagarna med annan etnisk bakgrund.
Men ändå är det något som skaver. Det finns en märklig underton i hur vi som tittare bjuds in att skratta åt deltagarna med annan etnisk bakgrund – ”se så löjliga de ser ut när de inte kan åka skidor”. Även om vi oftast skrattar med och inte åt deltagarna reproduceras den stereotypa bilden gång på gång.
Vilka som åker skidor handlar delvis om bakgrund, men framför allt om klass. Skillnaderna blir särskilt tydliga under sportlovsveckorna.
Många barnfamiljer tar snabblån för att klara sportlovsaktiviteterna. På tio år har kostnaderna för en fjällsemester fördubblats. Idag kan en skidresa i Sverige kosta runt 47 000 kronor för en familj på två vuxna och två barn – en ökning med 5 000 kronor bara sedan förra året.
Enligt SCB lever 40 procent av utrikesfödda barn i Sverige med varaktigt låg ekonomisk standard, vilket innebär att många familjer har svårt att ens täcka grundläggande utgifter som hyra, mat och kläder.
Därför måste vi prata om klass.
I SVT:s beskrivning av Stafettprogrammet står det: ”Längdåkning kallas ofta för Sveriges nationalsport. Men en del av Sverige lyser med sin frånvaro i skidspåren. Det vill Filip Dikmen göra något åt.”
Ja, det finns många som inte syns i skidspåren eller backarna – folk med vanliga löner, till exempel. Ändå är det så svårt att tala om ekonomiska förutsättningar.
Den ständiga uppdelningen mellan ”svensk” och ”invandrad” i relation till naturen, sport eller snö känns tröttsam. Dessa tankegångar känns typiska för folk som vuxit upp i städer.
Vi som vuxit upp utanför städerna vet att det, utöver klass, handlar mer om geografi än om kultur. Barn med annan etnisk bakgrund som vuxit upp i glesbygden har ofta deltagit i de aktiviteter som omgivningen erbjudit – för det fanns inget annat att göra.
Mina två svensk-kurdiska vänner som vuxit upp i Umeå och Östersund har åkt skidor sedan barnsben. Min vän med rötter i Eritrea leder professionella löpgrupper över hela Norden. En annan bekant, Vandad, med rötter i Iran, har startat Löparakademin för att inspirera fler att upptäcka löpning.
Vi borde diskutera varför vintersporter blivit så dyra, varför trösklarna är så höga.
Jag som växte upp på Gotland gjorde sådant som är typiskt för gotländska ungdomar: vi spelade fotboll, basket och hockey, gjorde utflykter till Fårö och Gotska Sandön, vi har varit ett med Almedalsveckan och Medeltidsveckan. Min familj har deltagit i Stångaspelen och gutniska lekar vid midsommar – för det är vad man gör på ön.
Min lillebror lärde sig att åka skidor under en klassresa till fjällen tack vare en engagerad lärare. Min lillasyster introducerade mig till skidvärlden, och sedan dess är jag fast.
Vi borde diskutera varför vintersporter blivit så dyra, varför trösklarna är så höga och hur vi kan sänka dem – både ekonomiskt och kunskapsmässigt. Kanske borde skolor få ökade resurser för att ordna utflykter till skidbackar och längdspår så att fler får chansen att prova.
Visst, SVT:s program är främst underhållning, och jag älskar den tack vare alla varma möten mellan människor. Men det missar ett stort och viktigt mål som sträcker sig bortom etnisk bakgrund. Det är synd att underhållningsbranschen är så förtjust i stereotyper.
