Kina nämns inte alls. Det skiljer sig från när norska NRK:s utrikesreporter Yama Wolasmal (vars intervju i april med den israeliske talespersonen David Mencer fick stor internationell spridning) nyligen ställde en del mer kritiska frågor till Stoltenberg.

Stoltenberg var då märkbart obekväm med att konkretisera den upptrappade retoriken om “hot mot vår säkerhet och våra värderingar” från Kina, när Wolasmal ville ställe “kontrollfrågor” om vilka länder Kina invaderat de senaste 40 åren (noll) och vilka utländska militärbaser Kina upprätthåller (en, i Djibouti).

Sverige är nu med i Nato. Vi blev det efter en forcerad, närmast farsartad process.

Den utlösande faktorn för det stora språnget in i Nato – Rysslands fullskaliga, flagrant folkrättsvidriga invasion av ett geografiskt närliggande land – utgjorde och utgör en fundamental förändring av Sveriges säkerhetspolitiska läge. Det är rimligt att det medfört en upprustning av det militära försvaret – genom beslut fattade av en enig riksdag. Likaså att det råder enighet i riksdagen om stöd till Ukraina genom militär materiel.

Att det förändrade läget även aktualiserade svenskt Nato-medlemskap är begripligt. Men ingen resonerande samhällsdebatt om denna fråga med decennielånga följdverkningar förekom. Möjligheten att kombinera ett entydigt stöd för Ukrainas självbestämmande – inklusive rätt och förmåga att hävda den militärt – med en utrikes- och säkerhetspolitik självständig från militäralliansen Nato, övervägdes knappast.

Och på siktmer skadligt: Vi undvek därmed i princip varje offentligt samtal om betydelsen av Nato-medlemskapet bortom kriget i Ukraina.

Den som följer den politiska debatten i USA kan se hur Kina allt mer framstår som en allestädes närvarande huvudfiende. För Nato har upptrappningen mot Kina varit en mångårig affär. Detta måste sättas i sammanhang med hur USA bevakar sin unika globala ekonomiska position.

Är det rimligt att Sveriges ekonomiska och säkerhetspolitiska intressen underordnas USA:s aggressiva positionsförsvar?

I Financial Times, där Stoltenberg blev vänskapligt lunchintervjuad, är detta ett återkommande tema. USA:s ”exceptionella styrka är dess militärmakt och villigheten att erbjuda militära garantier till sina allierade”, medan Kina har ”fördel” när det kommer till ekonomiska relationer, konstateras det ena dagen. USA ”kan inte ha ett ‘kallt krig’ med sin främsta leverantör av importerade varor och den näst största innehavaren av dess statsskuldsedlar", resoneras det en annan.

Om detta kan man tycka mycket. Poängen här är att den stympade svenska Nato-debatten hölls kliniskt ren från sådana överväganden. Det gör oss nu illa rustade (om uttrycket tillåts) att förhålla oss till Nato som realitet.

Är det rimligt att Sveriges ekonomiska och säkerhetspolitiska intressen underordnas USA:s aggressiva positionsförsvar? Ska svensk militär förmåga inriktas på att värna svensk territoriell integritet eller vara en bricka i en strid om Sydkinesiska havet? Hur kommer ett semi-militariserat handelskrig med Kina att påverka den exportorienterade svenska industrin?

I en avancerad demokrati är detta frågor som förtjänar bred och seriös diskussion. Riskerna med att vara en perifer men överentusiastisk juniorpartner till en frustande koloss är inte obetydliga. Nato-processen har knappast gjort dem mindre.