Den 20 december startar avtalsförhandlingarna mellan fackförbundet Sveriges Lärare och SKR, Sveriges Kommuner och Regioner. Yrkanden ska växlas och händer ska skakas och sen är det klara, färdiga, gå för Den svenska modellen. Det är dock en på förhand uppgjord modell trots att den lovar ”ömsesidig respekt för partsrelationerna”.
Den svenska modellen innebär att arbetsgivare och fackförbund sätter sig ner vid förhandlingsbordet med målet att komma överens om ett kollektivavtal och undvika konflikt. Strejk ses som något gammalt och förlegat, ett misslyckande, av båda parter. Senast ett lärarfack strejkade var 1989, något som båda parter verkar märkbart nöjda över. Drivkraften att till varje pris komma överens är inte oproblematisk då den gjort facket mjuk i kanten, tonen och yrkanden.
Det verkar vara viktigare att komma överens med SKR och undvika konflikt än att strida för sina medlemmars villkor. Att arbetsgivaren vill uppnå konsensus, behålla status quo och samtidigt ha det lite mysigt på vägen är en sak, att ett fackförbund vill det är en annan.
Om den svenska modellen ska innebära ömsesidig respekt lever Sveriges Lärare och SKR i ett destruktivt förhållande. SKR äter vårt kollektivavtal till frukost och säljer ut vår arbetsmiljö till förmån för kommunernas effektiviseringskrav. 95 % av Sveriges kommuner gjorde nedskärningar på skolan 2024 och ändå förväntas vi komma med mazariner och ett glatt humör till förhandlingsbordet. På förvaltningsnivå och skolnivå fungerar samverkan likadant.
De fackliga ombuden säger ”våra medlemmars arbetsbelastning är ohållbar” varpå arbetsgivaren svarar ”tack, det är noterat” och går ändå vidare med medarbetarfientliga beslut. Vi blir gaslightade av samverkan och förväntan på god ton. Utbildningsförvaltningen i Sveriges största kommun kallade upp mina ordföranden för att ”diskutera samverkan” kopplat till anmälningar vi gjort till Arbetsmiljöverket och skyddstopp vi lagt på skolor. Arbetsmiljöverket sa ”vilken exemplarisk anmälan, Hanna, vi kommer på inspektion”, Stockholms stad sa ”vilken trist ton du har”.
Vi ses inte längre som den motpart vi faktiskt ska vara utan förväntas agera som lydiga tjänstemän och ja-sägare och när vi inte gör det utan i stället agerar som ett fackförbund ska göra, får vi höra att vi skaver och inte vill samverka. Det är lätt att ropa “samverkan” när effektiviseringspiskan inte kittlar tjänstemännens nackar utan bara våra medlemmars.
Över 400 lärare har skrivit under en debattartikel där de kräver att facket går ut i strejk om inte regleringar skrivs in i nästa avtal. Medlemmarna förväntar sig att Sveriges Lärare går in i kommande avtalsförhandling med skinnjackan på och ciggen i mungipan, redo att välta bord. Om man inte är beredd på att axla det ansvaret, beredd på dålig stämning, beredd på att vara en jobbig jävel – då har man inte i facket att göra, hur svensk den svenska modellen än är. Kanske ska man i så fall inte heller arbeta fackligt, varken som förtroendevald delegat eller tjänsteman, då kan man i stället ägna sig åt något svalare, förslagsvis frimärkssamlande eller varför inte jobba inom HR.
När fackförbunden i Sverige går kräftgång och arbetsgivarna vinner mark är det viktigare än någonsin att Sveriges Lärare och andra fackförbund vågar agera som en motpart. SKR har i sin arrogans genom avtalsrörelse efter avtalsrörelse skapat en skola där elever inte längre kan läsa och lärare inte ges tid för sitt uppdrag. Det är inte SKR som ror, som ror så att svetten lackar, utan det är 200 000 högskoleutbildade lärare. De förtjänar såväl en arbetsgivare som inte vill dem ont, som ett fackförbund som vill dem gott.
