Visserligen är jag säker på att en majoritet även av socialdemokratiska medlemmar och väljare faktiskt är för medlemskapet. Men det är den där gnagande känslan som jag märker är närvarande hos så många: Nato är högerns grej, fred och nedrustning borde vara vår.
Och så mycket är klart: När socialdemokratin vände och tog adjö av en lång historia av alliansfrihet, gick det alldeles för fort. Nu gör det för många väldigt ont i en amputerad lem. Det är fantomsmärtor som kommer att kännas av länge, kanske forever.
Min uppfattning är att det främst var rädslor, inte förnuft, som drev oss in i Nato. Men nu är vi där. Och till slut kommer alla frågorna, som aldrig dryftades ordentligt, att dyka upp. Också de frågor som aldrig ställdes kring DCA-avtalet, det militära avtalet med USA, som ger USA - i november kanske via en nyvald Trump - tillträde till 17 svenska militärbaser och obegränsad tillgång till luft, hav och land i och kring vårt fosterland, måste till slut upp till ytan.
Hur mycket kan det exempelvis skrivas i medierna om vad amerikanarna använder avtalet till i framtiden? Förra åtet antog Sverige en ny lag om utlandsspionage, som också den debatterades rätt svagt.
Den säger i princip att läckandet av uppgifter som skadar svenska relationer med utlandet kan betraktas som spionage. Så om nu en svensk journalist lyckas få en källa inom försvaret att läcka om att amerikanska kärnvapenbärande stridsplan kan hamna i Sverige i krigstid (och ännu värre under fredstid) - blir det åtalbart?
Och vad händer om journalister kommer över information om Natos kärnvapenplanering där det anges exakt vilka städer som ska bombas med kärnvapen om ett sådant krig bryter ut? Får det rapporteras om det?
Frågor om vapenexport borde också börja debatteras på större allvar. Sedan Sverige äntrade Natoprocessen har vapenexporten till Turkiet tagit fart. Den svenska vapenindustrin jublar över vår anslutning till den militära alliansen; det gynnar försäljningen.
Det som för två år sedan fick opinionen att svänga radikalt i Natofrågan var Rysslands invasion av Ukraina. Rädslan för att något liknande skulle kunna drabba Sverige menar jag är praktiskt taget obefintlig, men det var den rädslan som orsakad opinionskantringen,
Men här finns flera problem. För det första är rimligen risken större för att Sverige kan dras in i militära konflikter när det nu är så att ett angrepp på något av de 31 andra staterna kan utlösa artikel fem om att andra medlemmar ska ställa upp till det angripna landets försvar.
Samtidigt råder på den punkten också oklarheter., För när man läser den berömda artikel fem i Natofördraget kan man inte påstå att det är någon särskilt tydliga säkerhetsgarantier som där stipuleras: staterna ska då vida åtgärder som de ”bedömer nödvändiga”.
Vilka åtgärder som anses nödvändiga är upp till varje nation att avgöra. Kort sagt: Om andra Natostater bedömer att ett angrepp på Sverige inte kräver militär assistans så kan det bli så. Det hela är betydligt suddigare än vad som oftast framställts i debatten.
När jag i en TV-studio i förra veckan fick frågan hur jag kände inför Sveriges Natomedlemskap, svarade jag med att travestera poeten Gunnar Ekelöf: Jag har blivit en främling i detta land.
Jag medgav att jag hör till en minoritet, men konstaterade att majoriteter kan ha fel. Jag tror att det hos en ganska stor minoritet av svenska folket finns samma gnagande känsla. Många känner nog det jag känner: Nato är helt enkelt en högergrej. Det är också något som i grunden rör snäva nationella intressen men vad världen nu, i upprustningens tid, behöver, är fler stater som står utanför de militära blocken.
Jublet över Natomedlemskapet, liksom över DCA-avtalet, stiger framförallt från högern. Det stärker högerhegemonin i detta land medan de som inte deltar i jublet känner något gnaga.
