Men det finns inga motsvarande diskussioner på högerkanten. Få politiker och debattörer till höger anstränger sig för att sopa rent framför egen dörr.
Liberala Dagens Nyheters ledarsida och Centerpartiet är de enda rösterna som hörs men från M, KD och SD och högerns övriga ledarsidor är det i stället fullskalig attack mot allt som andas arabiskt och muslimskt. Och ingen tycks ha modet att säga ifrån inifrån.
Det var ingen slump att Liberalernas utrikespolitiske talesperson Joar Forsell delade ett ”skämt” på X efter att tusentals personsökare detonerat i Libanon. Hans första reaktion var inte att detta även kunde drabba civila.
Riksdagsledamoten Fredrik Malm (L) skrev på nätet att valet står mellan judisk civilisation och islamistisk jihad. För honom existerar inte vanliga palestinier med drömmar om ett vanligt liv i fred.
Problemet är att det här inte bara är åsikter som stannar på nätet. Det första regeringen och SD gjorde efter Hamas attack var att kalla till en presskonferens där Malm meddelade att de ställer in utvecklingsbiståndet till civila palestinier. Kollektiv bestraffning blev den svenska regeringens svar.
Nyligen sade Alice Teodorescu Måwe (KD) i EU-parlamentet att det inte ”finns någon motpart för Israel att förhandla om en tvåstatslösning med”. När Socialdemokraternas EU-parlamentariker Evin Incir undrade varför Teodorescu Måwe inte klarar av att kritisera Netanyahu och hans regering för kriget som tagit 40 000 dödsoffer varav en stor andel är barn så svarar Kristdemokraten att hon inte vet hur många som är civila och hur många som är terrorister.
Hon påminner därmed om de människor som inte vill kalla 7 oktober för en massaker utförd av Hamas eftersom det fanns militärer och poliser bland offren och en del israeler ska ha dödats av sin egen militär.
Precis det tankesättet förenar extremerna på båda sidor, de ser inte människor på den andra sidan, de ser inga offer, inga civila. Och om de mot all förmodan erkänner att det finns civila förklarar de ändå bort det. Allt är uppdelat i enbart god och ond.
De så kallade israelvännerna och den andra sidan är två sidor av samma mynt.
Men medan vi är många som kritiserat de progressiva så ser jag ingen som kritiserar Alice Teoderescu Måwe och hennes kompisar inifrån.
Tvärtom ser vi flera högerledarskribenter vara totalt besatta av vänstern. Ta Sofia Nerbrand, politisk redaktör på Kristianstadsbladet som exempel. Hon har gjort konflikten i Mellanöstern till en inrikespolitisk höger-vänsterfråga. Jag har inte läst en enda rad där hon skriver om islamofobi, palestiniers situation under ockupation, eller Netanyahus politik. Inte heller har jag läst kritik mot Bezalel Smotrich och Itamar Ben-Gvir som är högerextrema och återkommande talar i termer av etnisk rensning.
Att frånta israels regering all agens är obegripligt.
Problemet med Israel-palestinakonflikten är att den blir en arena för antisemitism, konspirationsteorier och islamofobi. Och de nyttiga idioterna springer rakt in i den för att ge sig själva fem minuter i rampljuset.
Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna älskar att använda Israel som ett perfekt slagträ mot muslimer och araber. Det handlar också om psykologi, hur ska L, M och KD rättfärdiga att man samarbetar med ett parti som har nazistiska rötter och vars representanter ständigt blir påkomna med antisemitism. Det går ju inte, därför tar sådana som Malm och Teodorescu Måwe i från tårna och hoppas att vi alla ska glömma SD:s lik i garderoben.
Men det är inte den enda förklaringen. Högerpopulister i vårt land och resten av världen, även under liberal täckmantel älskar inte Israel som land eller judar. De älskar den nuvarande israeliska staten, vad den kommit att representera. Trygghet för en homogen etnisk grupp med hjälp av maximal repression mot alla andra och på bekostnad av andra frågor. När Jimmie Åkesson säger att hans parti är det mest Israelvänliga partiet i riksdagen är det så man ska förstå det. Det här är deras dröm.
