Inte för att jag vill strö smolk i det segerrus man kan känna över utfallet i det svenska valet – överlägsen rödgrön seger över Tidöpartierna och ett underbart platt fall för SD. Men det känns onekligen egendomligt kluvet när det svenska perspektivet överlagras av det breda europeiska.
Jag vet inte hur många mandat tyska AFD tilldelas, men det kan vara fler än Sveriges även där. Italiens bröder, i rakt nedstigande led från Mussolinis dagar, kommer också att stå starkare i EU-parlamentet än vad hela den svenska delegationen gör.
Och det ganska lilla högerextrema partiet i Polen, det som står till höger om Lag och Rättvisa, erövrar väl fler mandat än svensk socialdemokrati i parlamentet.
En grundtanke med Europaunionen har alltid varit att skapa ett självständigt europeiskt medvetande hos unionens medborgare. Europaunionen och EU-parlamentet ska vara något annat, något större, än summan av de enskilda nationernas intressen.
Det fungerar i praktiken inte alls. I allt väsentligt är EU-parlamentsvalen knappast något annat än en mätare på hur opinionerna ser ut i varje enskilt land.
I den svenska valrörelsens sluttamp lanserade Moderaterna med stor entusiasm, som om de kommit på något revolutionerande och väljarvinnande, idén om ett Team Sweden. De ville gå samman med S och SD i parlamentet för att slåss för svenska intressen.
I klartext betyder det att den europeiska demokratin och själva Europatanken används som ett argument för att stärka nationalism och ett utraderande av höger-vänsterskalan: Sverige är en liten by i utkanten av imperiet som nu gemensamt måste slåss för sina intressen, oavsett om du är arbetare eller kapitalist.
Tack och lov fick aldrig detta Team Sweden något genomslag. Men det vittnar om de paradoxer som Europatanken kan generera. Jag är glad att inget rödgrönt parti, inte heller Centerpartiet, visade minsta intresse för ett team Sweden.
Ändå är det oundvikligen de allra största och folkrikaste länderna som sätter grundtonen för det europeiska tillståndet. Sedan Storbritannien lämnade EU utgörs kärnan i unionen av Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien. När det regnar i dessa stora nationer måste vi i slutändan slå upp paraplyerna även i Sverige, eller det Finland där vänstern nu gick bra.
Jag njuter av de rödgröna partiernas framgångar i Sverige, samtidigt som jag står under det paraply som skyddar mot högerns europeiska framgångsregn.
Valdeltagandet överlag står i princip stilla på en låg nivå, där de folkliga klasserna ännu hyser de svagaste europeiska impulserna. I Sverige sjönk valdeltagandet i söndags.
Jag har under mitt liv nog varit i de flesta europeiska länder men jag har aldrig känt mig som en europé. Det jag älskat är förstås den europeiska mångfalden: En dag i Prag är djupt olik en dag i Barcelona. Men det jag verkligen har identifierat mig med i de olika EU-länderna är arbetarrörelserna, vänsterpartierna, de gröna partierna.
Omvänt har jag av hela mitt hjärta avskytt den kolonialism och den världskapitalism som utgått från detta Europa. Här har genom århundradena fruktansvärda eliter formats, eliter som fortfarande utövar en väldig ekonomisk makt i världen och som gör att jag känner mindre för Europa än för fattiga befolkningar i Asien, Afrika, Sydamerika.
Jag är socialist, inte europé. Denna antieuropeiska känslan lär aldrig gå ur mig, hur mycket jag än rationellt tror att Europaunionen kan spela en avgörande progressiv roll i klimatfrågan.
Så här står jag, dagarna efter EU-parlamentsvalet och ler nöjt över de rödgrönas framgångar i Sverige, samtidigt som det smattrar på paraplyet av ett eländigt europeiskt regn.