Det finns goda nyheter som varit på väg i fyrtiotusen år och till slut når oss. En sådan gäller neandertalarna. 

I långt mer än hundra år efter att de första benbitarna efter denna människosort hittades i en dalgång i Tyskland – därav namnet – var ordet neandertalare en förolämpande beteckning; neandertalaren var korkad och underlägsen människan, Homo Sapiens. 

”Din jävla neandertalare”, det har ju utslungats som en förolämpning så länge jag kan minnas. Och inte bara det: många av oss har länge trott att det var människan, Homo Sapiens, som för runt fyrtiotusen år sedan trängde ut och till och med utrotade sin europeiska föregångare. 

Den slutsatsen var inte så långsökt: Vi, alltså Homo Sapiens, etablerar oss för gott i Europa ungefär samtidigt som neandertalarna försvinner och inte finns mer. Slog våra anfäder och anmödrar ihjäl dem? Det är otäckt att tänka sig att de första moderna människornas etablering på europeisk jord skulle sammanfalla med ett, ja, folkmord. 

Men saker och ting förändras. Arkeologerna gräver vidare och genetikerna spårar vår härstamning genom att kartlägga vårt DNA och jämföra med andra hominider som gått på jorden. 

Den svenske genforskaren Svante Pääbo och hans forskarlag gjorde för ett antal år sedan sin svindlande upptäckt: att det i vårt genom finns några procent neandertalgener. Vilket är liktydigt med att den moderna människan gjorde barn tillsammans med neandertalare under några tusen års tid. 

De gener vi fick från neandertalarna kan ha spelat en viktig roll för att Homo Sapiens klarade att anpassa sig på den europeiska kontinent där klimat och väder kunde variera våldsamt och ibland var isande ogästvänligt. Neandertalarna hade ju levt här sedan många hundratusen år tillbaka.  

På senare år har det nästan uppstått något som liknar en liten kult kring neandertalarna, där det oftast framhävs att de var långt mer avancerade än den skräckbild av en primitiv grottmänniska som målades upp i över ett sekel. 

Och inte bara var de teknologiskt mer försigkomna än man trott: ett nyligen gjort fynd av ett sexårigt barn i en grotta utanför Valencia som med all sannolikhet led av Downs syndrom, visar, menar paleontologer och arkeologer, att neandertalarna måste ha haft en lika utvecklad empatisk förmåga som vi själva har. Annars skulle det svårt funktionshindrade barnet inte ha överlevt så länge. 

Varför dog neandertalarna ut? Forskning pågår förstås hela tiden. Men en trolig förklaring är att de inte klarade klimatomställningarna och att de var så få att populationer lätt kunde gå under. Klimatet kunde variera så våldsamt för fyrtiotusen år sedan, att det var märkbart under en livstid. 

De grupper av Homo Sapiens som tidigare hade anlände till Europa i vågor hade också dukat under. Det finns forskare, på Max Planckinstitutet, som menar att de där generna från neandertalarna som människosläktet fick för fyrtiotusen år sedan, rentav var avgörande för att Homo Sapiens till slut skulle kunna klara livet i Europa. Hela vår historia måste skrivas om, hävdar dessa forskare.  

Den nyheten nådde en bredare publik före jul i år. Och när jag läste det kändes det som en lika uppbygglig julhistoria som den som Charles Dickens skrev om den gnidige ockraren Mr Scrooge – senare förebild till Joakim von Anka – som uppsöks av alla julens andar och blir en bättre människa. 

(I förbigående sagt kan det faktiskt vara så att idén till det kommunismens spöke som Marx och Engels talade om i Kommunistiska manifestet kom från Dickens julberättelse; de båda beundrade denne brittiske författare). 

Alltså: de neandertalare som så länge sågs som brutala och korkade monster visar sig eventuellt vara vårt släktes välgörare. Och alla människor, i alla fall utanför södra Afrika – där inga neandertalare funnits – har några av deras gener i sig och neandertalarna lever alltså vidare. 

Jag vet inte riktigt varför, men det fyller mig med en märklig glädje: att vi härbärgerar evolutionär mångfald. 

Man kan tänka sig att det måste ha funnits kärlek och erotisk dragningskraft mellan dom som är vi och dom som var neandertalare, trots våra olikheter.  

Jag ser det som en underbar julberättelse som utspelar sig i vårt släktes barndom.