Trots att klimatkrisen är värre än någonsin har det, ironiskt nog, blivit mindre viktigt att klimatpolitiken på ett effektivt sätt minskar utsläppen. Viktigare är att det sker på ett rättvist sätt. Oftast betyder detta att politiken inte får ha en alltför negativ påverkan på människors privatekonomi. Politiken får inte öka risken för att folk ska protestera.
På vissa sätt är detta en rimlig impuls. Enligt demokratins spelregler har nämligen väljaren alltid rätt. Utgångspunkten för klimatpolitiken är densamma som för all politik: den måste vara tillräckligt populär för att de valda politikerna ska sitta vid makten tillräckligt länge för att kunna genomföra den.
Både miljörörelsen och vänstern fokuserar nu allt mindre på exempelvis koldioxidskatter. Istället lägger man allt krut på subventioner av olika slag. Den vision som målas upp för den gröna omställningen bygger nu nästan uteslutande på morötter – morötter som doppats i glass och rullats i strössel.
Klimatpolitiken ska inte bara minska utsläppen. Den ska också rädda socioekonomiskt svaga hushåll från fattigdom, göra medelklassen rikare, skapa en blomstrande landsbygd och ett konkurrenskraftigt näringsliv. Klimatpolitiken ska göra samhället bättre. För alla.
Och många klimatpolitiska förslag bär faktiskt på löftet om att, utöver minskade utsläpp, förändra människors liv till det bättre. Solceller, energieffektivisering och elbilar sänker hushållens kostnader för energi. Gröna industrisatsningar skapar tillväxt och jobb. Bilfria städer skapar bättre luft och folkhälsa.
Men vad händer när så inte är fallet? Koldioxidskatt, reduktionsplikt och utsläppshandelsystem ger inte ”vanligt folk” mer i plånboken – tvärtom.
Däremot sänker de utsläppen. Snabbt. Effektivt. Och har potentialen att göra det i stor skala.
Nyligen publicerades en utvärdering av drygt 1500 genomförda klimatpolitiska förslag i den vetenskapliga tidskriften Science. En av studiens slutsatser är att åtgärder som ökar priset på utsläpp och fossila bränslen verkar vara det som fungerar allra bäst.
Detta verkar dock inte vara tillräckligt för att övertyga beslutsfattare om vikten av denna typ av åtgärder. Det är nämligen denna politik som gör det dyrt att vara svensk. Som gör att folk tar på sig gula västar.
I den klimatpolitiska debatten refereras det återkommande till händelserna i Frankrike 2018, där tiotusentals demonstranter iklädda gula reflexvästar protesterade mot Emmanuel Macron.
Men tvärtemot vad många gör gällande är inte läxan att en alltför ambitiös klimatpolitik automatiskt leder till protester och missnöje. Vad det franska exemplet däremot visar är att dess kontext har stor betydelse för att uppnå folklig acceptans.
Gula västarna må ha utlösts av ökade skatter på koldioxid. Men de kom snabbt att handla om en bredare berättelse – nämligen att Macron var en president som tjänade Frankrikes rika.
Men vad hade hänt om Macron inte hade sänkt förmögenhetsskatten?
Och vad hade hänt om Macron istället hade aviserat reformer för ökad ekonomisk jämlikhet och bättre samhällelig service för boende på landsbygden?
Min gissning är att utfallet då hade blivit ett annat.
Således kanske det stämmer att Tidöregeringen – som i den senaste budgeten prioriterat skattesänkningar för de mest välbeställda – har ett begränsat utrymme att bedriva en politik som leder till ökade kostnader för utsläpp och fossila bränslen. Kanske är det så att den regering som insisterar på att Sveriges rikaste procent alltid ska ha ”hälften kvar” efter att de betalat skatt, är dömd att misslyckas med klimatpolitiken.
Ett politiskt projekt som placerar ekonomisk jämlikhet och omfördelning i centrum lider dock inte av samma begränsningar.
De beslutsfattare som vill att Sverige når sina klimatmål ska ta klimatpolitikens oönskade effekter på största möjliga allvar. Men dessa bör motverkas genom reformer inom andra politikområden, som syftar till att göra livet bättre för landsbygdsbor, ensamstående föräldrar och fattigpensionärer. Inte genom att ta bort de klimatpolitiska styrmedel som vi faktiskt vet fungerar.
