Den senaste tiden har onekligen präglats av Elon Musks framträdande under Donald Trumps installation. Inte så mycket av vad han faktiskt sa, utan snarare av hur han valde att avsluta det hela – med öppen handflata och högerarmen lyft i en 40-gradig vinkel.
Eftersom det är svårt att föreställa sig att någon som förespråkar massdeporteringar, uttrycker sympati för Tysklands nya nazistparti och vid upprepade tillfällen spridit antisemitiska konspirationsteorier skulle kunna vara nazist, har högerns tankesmedjor lagt stor energi på att hitta alternativa förklaringar till techbrorsans salut.
Den intellektuella giganten och Teslaägaren Johan ”Matgeek” Hedberg var snabbt ute och tog Musks parti. Då Musk tidigare nämnt att han kanske befinner sig ”någonstans på autismspektrat” föreslog Hedberg att armrörelsen enklast kunde förklaras med Musks (odiagnostiserade) autism och att han helt enkelt är lite ”socially awkward”. Sofia Nerbrand, opinionsbildare och medlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism, var inne på samma linje och förklarade att Elon Musk inte var nazist, bara autist.
Även GP-kolumnisten Håkan Boström valde att vifta bort högerarmen och avfärdade anklagelserna som ”rena fake news”. Youtubern Henrik Jönsson jämförde mångmiljardären med den gryniga bilden av riksdagsledamoten Ida Karkiainen, när hon som femtonåring stod i ett kök med armen i en misstänkt vinkel.
GP:s politiska redaktör Adam Cwejman tog rygg på MAGA-folket och frågade sig, lite putslustigt, om någon kunde hjälpa honom ”förstå om det här är en fascistisk, nazistisk eller kanske romersk hälsning”, och delade en stillbild på Kamala Harris med armen i luften – hämtad från ett brandtal för aborträtten (tydligen en klassisk nazistisk hundvissla).
Ja, det var helt enkelt många svenska högerpopulister som såg det som sin plikt att rycka ut till Musks försvar – en märklig blandning av relativisering, funkofobi och klassisk whataboutism.
Desto mindre förlåtande var samma demagoger när Nooshi Dadgostar dagar tidigare uttryckt glädje över vapenvilan, och utbytet av gisslan och fångar, mellan Israel och Palestina. Susanna Birgersson, även hon på GP, höll inte igen, utan kallade Dadgostar både judehatare och någon som ”gillar judeslaktare”. Frilansjournalisten Adele Negar Josephi tyckte att Dadgostar ”borde flytta tillbaka till Iran”.
Nu kan jag såklart inte tala för Dadgostar och vad hon faktiskt menade när hon skrev att hon gladdes åt att ”såväl delar av den israeliska gisslan som palestinska fångar” frigivits och kunnat återförenas med sina familjer. Däremot kan jag konstatera att varken mördare eller terrorister nämndes i inlägget.
En annan som läste Dadgostars inlägg och föga förvånande såg rött var Alice Teodorescu Måwe, vars tilltagande radikalisering borde väcka seriös oro. Det verkar inte längre finnas några gränser. Alla inom vänstern är judehatare, medan alla palestinier är antingen terrorister eller mördare.
Just avhumanisering har en central roll i en radikaliseringsprocess. Genom att framställa en individ eller en grupp som omänsklig blir det enklare att ignorera gruppens rättigheter och lidande.
Idag sitter över 3 000 palestinier i så kallat ”administrativt förvar” i Israel, utan formella rättegångar eller juridiska processer. Många av dessa utsätts för tortyrliknande behandling, som elchocker och skendränkningar – en situation som närmast kan liknas vid att hållas som gisslan.
Bland de frigivna finns säkerligen individer som förtjänar att sitta bakom lås och bom, men också personer som studenten Shatha Jarabaa och journalisten Rula Hassanein – båda fängslade för att ha kritiserat Israel på sociala medier.
Det borde således inte vara alltför svårt att förstå Dadgostars reaktion. Att glädjas åt att familjer på båda sidor återförenas är knappast kontroversiellt. Men där empati och solidaritet borde råda, väljer andra istället att förvränga och hata.
När så mycket blod och tårar redan spillts borde det inte vara svårt att förstå glädjen över en vapenvila – om man väljer att se människor som just människor.
