Eftersom Ryssland inte var inbjudet så borde rimligen alla närvarande länder kunnat enas om att Ukraina har rätt till sitt land. Det gjorde man inte. Fjorton medverkande länder ville inte skriva på slutdokumentet. Ändå beskrevs mötet i svenska medier som en seger för Volodymyr Zelenskyj. 

Märkligt. Det var ju förskräckligt att fjorton länder valde att inte skriva på. Och att länder med en stor majoritet av världens befolkningar inte ens närvarade. 

Den bild vi i Sverige får av kriget och av omvärldens intresse – eller snarare ointresse – känns skev, som vore den styrd av det psykologiska försvaret. Det är faktiskt inte bra, det känns ohederligt. 

Men, visst, i krig beskärs den verklighet som beskrivs, vi ska på något sätt känna tillförsikt, hopp om seger. Och eftersom Ukrainas försvar av sitt land i den offentliga svenska debatten beskrivs som ett försvar av också vårt land så är det förstås känsligt vad som rapporteras. Rapporterna skiljer sig en del från hur det låter i andra EU-länder.

Fredskonferensen handlade egentligen inte alls om att skapa vapenvila eller att skapa fred, så själva begreppet var nog att ta i. Men mötet var viktigt ändå. Tre delämnen behandlades. Utväxling av fångar, livsmedelssäkerhet och kärnsäkerhet. Det sistnämnda handlade om kärnkraft i kriget.

Kärnkraft och krig är ingen vidare kombo. Vilket konstaterades. De som skrev på kunde enas om att det ryskockuperade kärnkraftverket i Zaporizjzja borde ställas under ukrainsk kontroll och övervakas av atomenergiorganet IAEA.

I samma veva som konferensen i Schweiz tog upp problemen med kärnkraftverket och riskerna med krigshandlingar betonade Ebba Busch än mer att Sverige ska bygga nya kärnkraftverk med hjälp av gigantiska subventioner. Det tragikomiska är att samma minister gärna också talar om krigshot från Ryssland. Om allt detta – byggande av kärnkraft och krigshot mot Sverige – är Tidöpartierna överens.

I en tid med militär upprustning, krig och till och med uttalanden om att använda kärnvapen – från såväl Vladimir Putin som Emmanuel Macron – så borde varje tänkande politiker avstå från att plädera för just kärnkraft. Men icke! 

Ebba Busch uttalade i samband med sitt tal i Almedalen till och med att hon älskar stora kärnkraftverk. Jo, hon sa så. Hon älskar stora kärnkraftverk. Hon gillar de ”små modulära” (som inte alls är så små) också, men kärleken riktar hon till de stora.

Det fanns en tid när hennes parti motsatte sig kärnkraft med motivet att ”den hotar skapelsen”. Följer man en tidslinje kan konstateras att det sentida kristdemokratiska partiet älskar sådant som hotar det man kallar skapelsen. Lite som den kristna högern i USA, som inte har något emot klimatförändringar eftersom de kan vara tecken på att den yttersta tiden är kommen då Guds son skall nedstiga. 

Inför mötet i Schweiz så enades för övrigt Kina och Brasilien – inget av länderna tackade ja till Zelenskyjs inbjudan – om att ”attacker mot kärnkraftverk måste motsättas” för att ”förhindra konstgjorda kärnolyckor”.

För övrigt är det inte bara vid krig som kärnkraft är olämpligt. Hot i fredstid har förekommit. Till exempel mot Ignalina 1985. I Sverige fördes 1976 sprängmedel in i ställverket på Ringhals. 

Det pikanta är att kärnkraftverk gör sig minst dåligt i auktoritära stater där räddningsarbetare och brandmän kan beordras in vid en olycka. Som i Tjernobyl. 

Beror Ebba Buschs kärleksförklaring till kärnkraften på att hon hoppas på en riktigt auktoritär Tidöregim i framtiden?