Det är ingen tvekan om att det mest långvariga krig som människan fört är det mot naturen. Den pågående massiva artutrotningen måste liknas vid just ett krig, där ena parten har överlägsna styrkor och vapen medan de utrotningshotade ingenting har att sätta emot. 

Och även när det upplåts fredade reservat för dem nås de av de effekter som denna militära specialoperation medför: Det finns ingen plats på jorden där den mänskliga civilisationen inte lämnar ödesdigra spår.  

Medan de krig som pågår på jordens yta – Ukraina, Gaza och många fler – kan få oss att nästan förlamas av uppgivenhet och vrede, har det där kriget mot naturen pågått så länge att vi förvånansvärt sällan tänker på det. Allra minst tänker vi på det när det börjar närma sig de djuphavsmiljöer dit ljuset inte når. 

Då och då publicerar tidningarna reportage om de ekosystem på djuphavsnivå som befolkas av i våra ögon fullkomligt häpnadsväckande varelser. Nyligen visades i Svenska Dagbladet (12/8) upp en bild på den så kallade Havsgrisen, även kallad Barbiegrisen, och rubriken var: ”Du tror inte på det här, eller hur?” 

Det såg verkligen ut som om en AI varit framme och skapat ett djur i rosa färg med muterade grisfötter. På många tusen meters djup promenerar den fram på havets botten. Forskarna fann den under en expedition. Man påträffade också en art som kan nå en ålder av 15 000 år.

Sällsamt, ja. Men udda? Nej, dessa djuphavsmiljöer är i själva verket de vanligaste platserna på jorden och omfattar kanske 70 procent av planeten. De enda riktigt udda varelserna på jorden är vi själva. 

De varelser som påträffas i djuphavet behöver alltså inte vara ovanliga – de är bara okända och mycket annorlunda. Forskningen har knappt alls ens hunnit börja utforska dessa djup. 

Men de dyker då och då och allt oftare upp ur tystnaden i havsdjupen, när forskarna kartlägger dessa miljöer. Till exempel djuphavsmarulken, där hanen lever inuti honan och får sin näring via honans blodomlopp.   

Jakten på sällsynta mineraler som behövs för den gröna omställningen håller i detta nu på att utvidgas till tidigare otillgängliga områden. Norge gav förra året klartecken för exploatering av ett gigantiskt havsområde mellan norska kusten och Grönland, trots protester från en rad miljöorganisationer.

I den norska riksdagen var partierna från höger till vänster ense om beslutet (de hoppas på att mineraljakten i framtiden ska ersätta jakten på olja och inbringa lika stora vinster). I krigssituationer uppstår alltid en särskild sorts enighet, som kan ena både vänster och höger: Det är som om två ögon i ett ansikte blundar för vad som sker.  

Mellan Hawaii och Mexiko ligger den så kallade Clarion-Clippertonzonen, där ett hundratal företag nu står i kö för att försöka exploatera havsbottnen. Nickel, kobolt, mangan och andra mineraler hägrar på havets botten.

Detta gigantiska område hör inte till någon nation, det ligger på internationellt vatten, men det är alltså lika stort som två Indien – och det rör sig då om två i stort sett okända Indien. Det går inte ens att förstå vilka oerhörda ytor det rör sig om, och det är dit kriget mot naturen nu ska tas. 

Jag skrev att djuphavets varelser inte kan försvara sig. Men havet självt kan till slut reagera. Ingen vet hur mycket kol som ligger inlagrat på havets botten och när det rörs upp i mineraljakten kan det driva på klimatkrisen. 

Havet anses av forskarna hittills ha bromsat den globala uppvärmningen genom att suga upp koldioxid. Men nu stiger havets temperatur. De enorma skadorna på de exploaterade områdena som väntar runt hörnet lär påverka även den krigförande partens – människans – situation. I slutändan ingår människan och hennes samhällen i det vi kallar natur.

Vi kan identifiera oss med en isbjörn som kämpar bland smältande isflak. Möjligen är det svårare att identifiera sig med en Barbie-gris eller en djuphavsmarulk. Men vi måste det. Ta den i handen. Gå med den. Varna den för de stora gruvmaskiner den snart ska konfronteras med.