Problemet är bara att vårdens råd sällan ändrar ett beteende, och att det snäva fokuset på individen döljer de samhällsstrukturer som påverkar folkhälsan mer negativt. Dessutom vilar rekommendationerna på en skakig vetenskaplig grund.

Det blir tydligt i Livsmedelsverkets kostråd till gravida. Där krävs inte belägg för skada, utan allt som skulle kunna vara negativt avråds från: ingefära, mer än två koppar kaffe, chark som inte varit fryst tre dygn, mjuka ostar, upptinade bär som stått i kylen mer än två dagar och små mängder alkohol. 

På hemsidan påpekas att vinsås ska kokas minst 30 minuter. Alkoholfri öl (33 centiliter, 0,5 procent alkohol) ska drickas max tre gånger i veckan, och intas långsamt: ”sprid ut det över några timmar så du inte dricker allt på en gång”. 

Samtidigt konstaterar de själva i det vetenskapliga bakgrundsmaterialet att konsumtion av alkohol i mat och alkoholfri öl innebär en ”mycket liten risk” för gravida – då inga studier stödjer negativ påverkan av de minimala mängderna. Varför ska då gravida rådas att dricka (avslagen) alkoholfri öl långsamt? 

Det luktar moralism.

I riktlinjerna för ”prekonceptuell hälsa”, bokstavligen ”hälsa innan befruktningen”, ökas insatserna ytterligare. Där går Socialstyrelsen igenom hur hälsan hos blivande föräldrar bör ”optimeras” för att öka möjligheterna till en hälsosam graviditet. 

Det gäller att optimera fortplantningsapparaten i tid.

För kvinnan handlar det inte bara om att äta folsyra eller avstå alkohol månaderna innan en planerad graviditet. Riskminimeringen och ”optimeringen” ska starta redan i ungdomsåren. 

Andemeningen är svår att värja sig mot: Det gäller att optimera fortplantningsapparaten i tid. Inga festliga utekvällar innan menopaus.

Problemet med att ständigt påpeka individers riskfyllda beteenden är tudelat. För det första trängs livsinnehållet undan. När alla icke gynnsamma beteenden och omvärldsfaktorer blir till risker, och hoten mot hälsan verkar hagla, blir livet mindre tryggt och trivsamt. Om kroppen ständigt ska optimeras, vad blir då kvar av livet? 

För det andra så döljs det verkliga folkhälsoproblemet när individens tillkortakommanden hamnar i centrum: det ojämlika samhället. Folkhälsoinsatser på samhällsnivå har mycket större potential att öka hälsan än individuella råd. 

Med verklig vilja skulle det gå att utjämna den ekonomisk ojämlikhet som vi vet leder till stor ohälsa, subventionera nyttiga livsmedel, bygga cykelvägar, och särskilt i socioekonomiskt utsatta områden satsa på gröna ytor och ungdomsidrott (utan krav på tävling). 

Utvisningshot, våld i hemmet och ekonomisk stress är betydligt farligare för gravida än vinsåser och frysta hallon. Men att prata om rasism, patriarkala maktstrukturer och ekonomisk ojämlikhet är obekvämt. 

I hyperindividualismens tid är det enklare att uppmana samhällsmedborgarna, särskilt de som bär på den framtida befolkningen, att sköta sina levnadsvanor.