Sent omsider ser jag äntligen Lukas Moodyssons ”Tillsammans 99”, uppföljaren till succén ”Tillsammans” som kom för snart ett kvartssekel sedan. ”Tillsammans” var i allt väsentligt en lycklig film om ett vänsterkollektiv, med alla spänningar, allt vanvett, alla dogmer, men också alla goda ögonblick som uppstår i ett kollektiv. De uteslutna skulle få plats. Gemenskapen var målet. Filmen utspelar sig på det 70-talet när frihets- och jämlikhetsdrömmar från 60-talet kulminerar – det är den kulturella och politiska revolutionens era under efterkrigstiden. 

I uppföljaren finns kollektivet kvar, men har nu krympt till enbart två personer. Tiden har krympt allt kollektivt. De har ändå sina stormöten, där de två kvarvarande kollektivisterna, Göran och Klasse, diskuterar till exempel diskandet – Göran har för litet diskmedel och för kallt vatten när han diskar – och som fast punkt på dagordningen finns alltid frågan: Nya medlemmar till kollektivet?   

Det som sedan händer är att Klasse ordnar en återträff för kollektivets gamla medlemmar, 24 år senare. Det slutar naturligtvis i en massa kaos och in i det sista var jag rädd för att filmen skulle sluta i moll. Det gör den inte. I slutminuterna får kollektivet två nya medlemmar och Göran får ett nytt skyddsdjur, det lilla fölet.  

Ordet tillsammans är egentligen ett av de starkaste orden vi har i språket. Det väller filosofi, antropologi och utopi ur det. När Lasse Berg i sin nya bok sammanfattar ett långt liv där han inte minst undersökt människans ursprung på den afrikanska savannen, får den titeln ”Tillsammans”. Vi är svaga, människosläktet är svagt, men vår förmåga att samarbeta och vara tillsammans gjorde oss till planetens starkaste art. Visserligen så stark att den också kan ödelägga biosfären, men trots det: Det är samarbetet som till slut kan lösa ödesfrågorna.  

Kollektivet bar namnet Stammheim. Efter fängelset där de tyska terroristerna satt. 

Jag har själv bott några år i kollektiv. Några socialister och anarkister samsades i en liten 50-talsvilla i Stockholms södra förorter. Kollektivet bar namnet Stammheim. Efter fängelset där de tyska terroristerna satt. Roligt, men också jobbigt. Men kollektiv finns överallt. Den by där jag bor halva året är inget uttalat kollektiv, men folk hjälps ofta åt som i ett kollektiv. 

Nästan alla våra livssammanhang har någonstans alltid kollektiva drag. Arbetsplatser är ofta ett slags hämmade kollektiv: För litet självbestämmande för de arbetande, men likväl ett kollektiv. Vi samarbetar ständigt. Folk slåss inte när de ska gå på bussen, de är kollektivt vänliga. Och det kollektiva står sällan i motsats till individualismen, snarast är det de kollektiva lösningarna som skapar allsidiga individer. Varje fungerande förskola är ett kollektiv som utbildar individer. 

Det på sätt och vis paradoxala med Moodyssons film är att en enda människa, nämligen Göran, till slut blir bärare av den kollektiva idén. Han förblir den nya människan. Tävlingsinstinkt saknar han helt. Både i första och i andra filmen jublar han lika mycket när motståndarlaget gör mål som när det egna laget gör mål. Han är motsatsen till den ekonomiska människan. Han är alltigenom empatisk, men också ständigt på gränsen till absurd godtrogenhet och idealism. 

Särskilt 70-talet brukar ofta förtalas av högern. Men det var det årtionde då allt slags vanligt folk, alla löntagare, alla kvinnor, världens fattiga flyttade fram sina positioner – som i ett stort försök till något annat, ett annat samhälle. Göran symboliserar detta. 

Förundrat stirrar jag på honom. Det går inte annat än att älska honom. Men det jag tänker är: Detta är värt ett nytt försök.