Vi ser det hända i flera kretsar som solidariserar sig med palestinier och vill se ett slut på kriget och ockupationen. Sprickan handlar inte så mycket om själva sakfrågan utan om att vissa aktörer som tagit plats i rörelsen inte agerat konsekvent till diktatur och krig.
På sistone har allt fler antiimperialister – som öppet stöttar Assad-regimen i Syrien – flockats kring den palestinska frågan och tillåtits komma in i värmen. En av dem är Jill Stein, det gröna partiets presidentkandidat i USA.
Det blev tydligt när gräsrotsorganisationen National Arab American Convention hade sitt stora möte i Dearborn i förra veckan och bjöd in henne för att tala.
Inbjudan väckte starka känslor bland många oppositionella syrier med tanke på att Stein tidigare misskrediterat upproren mot Assad och sett mellan fingrarna på Putins inblandning.
Inte ens när hon pressades i en intervju om detta nyligen kunde hon ta tydlig ställning.
Som Eliot Higgins, grundaren av Bellingcat, uttryckte det på X:
”Jill Stein är helt klart medveten om att hennes väljarbas består av Assad- och Putinapologeter, helt oförmögna att tillämpa samma normer och logik på Assad och Putin som hon tillämpar på Biden och Netanyahu. Det avslöjar helt vem hon är och vad hon står för.”
Syriska oppositionella kallar det för ”Syrien-testet”.
Hur en person förhåller sig till Syrienkriget säger mycket om människors egentliga kompass. Är folk ute efter att frigöra palestinier och andra från förtryck eller är det i grunden annat som driver dem?
Hur en person förhåller sig till Syrienkriget säger mycket om människors egentliga kompass.
När upproren i Syrien inleddes 2011 blev det en vattendelare bland progressiva över hela världen. Många antiimperialister ursäktade diktaturen, samma personer som vanligtvis är duktiga på att kritisera USA:s inblandning i Mellanöstern (med rätta), men de är inte lika skarpa när det kommer till Ryssland. Sedan 2015 deltar Putin i kriget på Assads sida och tillsammans med Hizbollah lyckades de krossa den arabiska våren i Syrien. Tack vare det sitter Assad kvar.
En annan ytterst problematisk figur är Max Blumenthal grundare av sajten The Grayzone. Hans budskap om Israel har fått många västerländska palestinavänner att omfamna honom.
Blumenthal står åsiktsmässigt nära Putin-regimen och hans inlägg går ofta hand i hand med Kremls propaganda. Blumenthal åkte till Syrien 2018 för att tvätta rent diktatorns image och gjorde videos om hur tryggt och bra allting var i Damaskus. Han ifrågasatte att regimen skulle ha använt kemvapen i Douma och spelade ner förtrycket.
Men det är inte bara i USA som Syrien-testet blivit aktuellt. Insamlingsgalan ”Voice for Palestine” i London, som ska äga rum i nästa månad, har också vållat reaktioner. Bland annat ska Roger Waters, tidigare medlem i rockbandet Pink Floyd, uppträda. Waters har de senaste åren försvarat Assad-regimen och bland annat anklagat räddningsorganisationen Vita Hjälmarna för att vara jihadister.
Han har också gjort uttalanden om Ukraina och menat att Nato har provocerat fram invasionen genom att godkänna medlemskap för Rysslands grannländer. Han har dessutom uttryckt kritik mot länder som skickat vapen till Ukraina. När den politiska aktivisten Owen Jones uppmärksammades på detta så valde han att hoppa av eventet. Vilket hedrar honom. Men arrangörerna borde ha kickat ut Waters.
Poängen är inte att stänga ute folk, straffa dem eller för evigt stämpla dem, men man kan inte heller lyfta personer som selektivt väljer när mänskliga rättigheter ska gälla.
Det kan tyckas löjligt att hålla på och dra in Syrien i allt det här, kanske känner en del palestinavänner i väst att det inte finns utrymme att hålla på att välja och vraka bland vilka man bjuder in. Eller att avsändaren inte är viktig så länge det gynnar den goda saken. Men det där är inte sant. Ju mindre konsekvent en rörelse är desto svårare blir den att ta på allvar.
Vissa diskussioner är viktiga att ta, även om situationen i Gaza och Mellanöstern är akut. För om inte nu, när?
