Varje dag drunknar vi i starka signaler som sugs upp i nyhetscykeln och tuggas runt i sociala medier. Den politiska kommunikationen bildar en underhållningsindustri utan historiskt minne, utan framtidshorisont och utan förankring i verkligheten.
Starka signaler är het valuta, och kan omsättas till makt, karriärer och pengar. Politiker och opinionsbildare använder det dagligen; fotboja på asylsökande, hårdare tag i kriminalpolitiken – krönt av Trumps uttalanden om Gaza som en etniskt rensad semesterort och Ukraina som ansvarigt för den ryska invasionen.
För politiska rörelser till vänster är det här ett stort problem. I spänningsfältet mellan slagkraftiga budskap och framgångsrikt politiskt arbete finns risken att kramas ihjäl och absorberas av den rådande ekonomiska och kulturella ordningen – kapitalismen.
Som exempel kan nämnas hur många industrier använder innehållslösa miljömärkningar i sin marknadsföring, eller att politiker som vill utvisa HBTQ-flyktingar gör en väldigt stor poäng av att fotograferas i Pridetågen.
Ett närliggande exempel är också Socialdemokraternas triangulering av Tidöpolitiken, med tilltagande hård retorik om kriminalitet och invandring. Teresa Carvalho, rättspolitisk talesperson, och S-märkta tidskriften Tiden utgör tydliga exempel på hur glidningen gestaltar sig.
För att vinna val måste man infinna sig på manegen – en politisk hyperrealitet där relationen mellan verkligheten och symbolerna för den luckras upp. Där ideologi formuleras till historiskt kontextlösa budskap för att slå igenom bruset och där det betraktas som en styrka att kunna slira på sanningen utan att rodna. Där botemedlet blir en del av problemet, eller till och med värre än själva sjukdomen.
Men man behöver inte hålla på så här. Bortanför de stora partistrukturerna finns både goda och framgångsrika exempel. Mest slående är Fridays for future, som vuxit från Greta Thunbergs individuella protest till en global klimatrörelse utan att vare sig kramas ihjäl eller anpassa budskapet till SD-väljare.
Rörelsen fortsätter verka även de dagar Greta inte trendar i sociala medier.
De lyckas verka i spänningsfältet mellan hyperrealism och att vara en verklig rörelse, utan att reducera sig till politisk underhållning eller vika från kraven på genomgripande systemförändringar. Som rörelse placerar de klimatfrågan i ett historiskt sammanhang och håller ett tydligt framtidsfokus. Samtidigt ger organisationsbyggande, samarbeten och konkreta politiska krav politisk uthållighet. Rörelsen fortsätter verka även de dagar Greta inte trendar i sociala medier.
Ett annat exempel är tankesmedjan Balans, en ideell förening som bedriver opinionsarbete i skol- och välfärdsfrågor på det svåraste sättet som finns: genom kunskapsöverföring. Balans motstår den hetsiga mediecykeln och lyckas därmed över tid grundligt förklara komplexa politiska och ekonomiska sammanhang för en växande skara De har under lång tid hållit frågan på agendan. Utan att väcka ytliga reaktioner ger de mottagaren möjligheten att tänka själv och bilda sig en djupt förankrad åsikt som håller betydligt längre än en snabb affekt.
Gemensamt för båda rörelserna är att de återupprättar den historiska och samhälleliga kontexten kring sina respektive frågor och ställer fortsatta krav på genomgripande systemförändringar. Ingen av dem låter sig absorberas av den dominerande kulturella logiken – kapitalismen.
Vi ser inte Balans marknadsföra kommersiella läxhjälpstjänster för att ”lösa livspusslet”, och vi ser inga modekampanjer där Greta Thunberg grönstämplar fast fashion eller Teslabilar.
I en politiskt medial verklighet där underhållningsvärdet i det groteska är själva poängen är det ingen liten sak att kombinera uthållighet och infrastruktur med en historiskt förankrad horisont. Det är också här potentialen finns för att åstadkomma viktiga samhällsförändringar.
Hoppet lever bortom det frenetiska flödet.
