”Min far var verktygsmakare, min mor sjuksköterska.” 

När jag en gång läste det där uttalandet av Keir Starmer, Labourledaren som nu styr Storbritannien, hajade jag till, så som jag alltid gör när det visar sig att en politisk höjdare har arbetarbakgrund. För mig betyder det någonting, och i faller Starmer mildrar det den ängslan jag och många med mig känner för att han fört sitt parti mot den menlösa mitten.

I olika tal har Starmer sagt att han vet vad det innebär att välja mellan att behålla telefonen genom att betala telefonräkningen och att öka på skulderna. Han har sagt att han från uppväxten känner till den där oron när brevbäraren kommer och man inte vet vad det kan komma för räkningar. 

Nej, jag inbillar mig inte att arbetarbakgrund är någon garanti för att en stark rättvisepolitik ska föras. Jag gillade ju verkligen Jeremy Corbyn, för att han stod för en politik som var för de många inte för de få (och det gladde mig att hans kampanj förde honom till det brittiska parlamentet i årets val). Men han kom från medelklassen. Det gjorde också de föregående Labourledarna Tony Blair och Ed Miliband. 

Men det är ett växande problem i alla vänsterpartier och arbetarrörelsepartier att de sakta men säkert har medelklassifierats. Den franske ekonomen Tomas Piketty har talat om brahminiseringen av vänstern, alltså att den blir alltmer akademikerpräglad. 

Brahminer var den intellektuella kasten i det indiska kastsamhället, svävande högt över all slags populas. När blicken underifrån saknas i politiken kommer vissa frågor att försvinna – fördelningsfrågor framförallt – och andra att komma som en överraskning för de ledande politikerna; migrationsfrågan är ju typisk. Istället för att ta den på allvar och utarbeta en progressiv men trovärdig politik, valde brahminerna att mer eller mindre blunda för frågan  – varvid den överläts till högerpopulisterna över hela Europa att exploatera.  

Också Starmer är akademiker, han är till och med adlad efter sina år som riksåklagare - Sir Keir Starmer. Fast det lär han inte vilja använda sig av. När han valdes till Labourledare var det på ett tämligen radikalt program – han satt i olika omgångar i Corbyns skuggkabinett och han kallar sig fortfarande för socialist – men under valrörelsens gång blev det inte så mycket mer av det än klangen i ordet ”change”. 

Nu upprepar han och hans ministrar att det är så ont om pengar i statskassan efter det långvariga Torystyret att reformer kan bli svåra att genomföra. Och hans Labour vann en jordskredsseger enbart i termer av platser i parlamentet; partiet erhöll inte mer än runt 34 procent av väljarnas röster, vilket är ungefär vad svensk socialdemokrati kan hoppas på. 

När jag skriver ut ordet ”arbetarklass” så syftar jag inte på någon utpräglad traditionell industriarbetarklass. Jag talar om vad jag brukar kalla den brett definierade arbetarklassen, som jag menar utgör en majoritet av befolkningen, där de viktiga intressena är materiella – löner, jobb, framtidstro men också klimatfrågor. En allt varmare värld  kommer att drabba dem med de svagare maktpositionerna i samhället främst, samtidigt som uppvärmningen allra mest drivs på av de översta skikten. 

Naturligtvis skulle Starmers Labour behöva höja skatterna för de välbeställda för att möjliggöra reformer för vanligt folk. Men det vågade man inte säga under valrörelsen och det är möjligt att det var nästan omöjligt att säga i ett Storbritannien som har en så pass konservativ grundton. 

Men att Labour får alla dessa nya platser i parlamentet kommer att göra att brittisk arbetarklasserfarenhet – i bred mening, naturligtvis också etniskt – verkligen får långt större närvaro än i ett konservativt dominerat parlament. 

Ta bara den vice premiärminister som Starmer utsett, Angela Rayner: Hon växte upp  fattiga omständigheter, utan böcker (mamman verkar inte ens ha varit läskunnig), blev gravid vid sexton och lämnande skolan. 

Klass spelar roll.