Min läkare svarade att det ju inte alls lät omöjligt och skickade remiss för utredning. 

Jag hade vid den här tiden nyligen suttit i riksdagen, börjat skriva en bok och jobbat som ordningsvakt och i restaurangbranschen samtidigt. Jag hade målat om hemma säkert fem gånger under året och det var inte ens juni än. Jag hade fast jobb på myndighet.

Efter remiss och besök på vårdcentralen tog det något halvår tills utredningen kom igång och sedan ytterligare något halvår innan resultatet slogs fast. Mycket riktigt: adhd. I efterhand har jag förstått att jag hade en väldig ”tur”, eller vad man ska kalla det, med väntetiden. Men diagnosen är inte tursam alls.

Jag kan bli bäst på saker, och då menar jag verkligen bäst. Jag ”doktorerar” i sådant som intresserar mig – och allt på bara ett eller ett par dygn. Det kan kännas både coolt och toppen att verkligen kunna bottna i saker så fort. 

I praktiken är det fullständigt dränerande. Hyperfokus, alltså att helt försvinna in i ett för stunden aktuellt ämne, ger kunskaper som ofta försvinner ungefär lika fort som de kom och som i princip helt hindrar alla andra viktiga saker som en människa måste göra. 

Typ sova, äta och göra vardagsgrejer. Öppna kuvert: Varför är det så svårt!? Ett adhd-liv innebär för många, för att bara nämna några ingredienser, stundtals förlamande trötthet, oförmåga att agera i vissa lägen, en ständigt närvarande brist på impulskontroll. 

Många har allt det här och lever samtidigt högproducerande liv. Vi är tåg utan bromsar. Det är ingen picknick att ha adhd. 

Förra veckan publicerade Dagens ETC en viktig granskning av privata vårdföretag och ”hur lätt det är att köpa en adhd-diagnos”. 

Granskningen beskriver att företag låter patienten välja själv vilken utredning man vill göra: ”Med eller utan psykiatriker, med eller utan screening för andra diagnoser”. Allt med olika priser som följd. 

Mellan 10 000 och 40 000 kronor går kalaset på. Bolagen snittar på tioprocentiga vinster medan regionernas vård snarare håller på att konka. Och vidare, inte oväntat, har flera bolag även erbjudanden för den som vill bli av med sin diagnos.

Det är en provocerande granskning, för den kastar ljus på flera strukturella fel på samhällsnivå. 

För det första att samhället vi lever i inte är möjligt att klara av om man inte är neurotypisk. Nyligen rapporterade Sveriges Radio att 75 procent av alla skolbarn i åldern 10–17 år med adhd måste medicinera för att över huvud taget fixa skolan – ett bra exempel på ett solklart samhällsmisslyckande. 

För det andra att vården är så eftersatt att det för många, trots vårdgaranti och fina politiska löften, inte går att få livsviktig vård och hjälp förrän efter flera års väntetid. 

För det tredje att adhd-diagnostisering – och det här är otroligt provocerande – är en riktigt lukrativ bransch. Tänk att, efter en kort och ytlig (läs billig för vårdföretaget) ”utredning”, kunna sälja på någon en diagnos. 

Är den rätt, är den fel? Ointressant. Pengarna ska in. Priset kommer personen med den färska diagnosstämpeln få betala resten av livet: 

Bli diskvalificerad från att kunna bli en hel drös med yrken. Behöva lämna pissprov under övervakning för att få medicin. Behöva särskilda blanketter vid olika ansökningar, till exempel för körkort. 

Jag hoppas verkligen att alla som fått diagnos av de vinstsugna vårdbolagen har fått en korrekt sådan. Jag hoppas verkligen att det inte går runt människor i samhället som har fått för sig att adhd är lite trendigt och därför vill ha en diagnos. 

Det är ingen superkraft att ha adhd, hur många peppiga inlägg i sociala medier som än proklamerar det och hur många texter, ofta skrivna av människor som inte själva har diagnosen, som än skrivs.

Jag prokrastinerade i sann adhd-anda skrivandet av den här texten ända till ungefär en sekund innan deadline. The struggle continues – kampen fortsätter.