”Inte ännu – om en stund!”
”Alldeles strax.”
”Det är för sent nu – det är läggdags.”
”Nej, det är inte morgon än, gå tillbaka till din säng.”
Varje litet barn känner dessa uttryck till leda och förtvivlan, tårarna sprutar: ”Så säger du jämt! HELA TIDEN!”
Barnets väg in i tiden är lång och full av besvikelser. Men så småningom anpassar sig de flesta ganska väl till den sociala överenskommelse som tiden utgör.
Med tidsmätaren klockan så kompliceras överenskommelsen. Ett exempel: Varje år så byter Sverige klocktid två gånger, starkt kritiserat av dem som tycker att bytet är obehagligt. Uppslagsboken förklarar: ”Sommartid innebär att lokal tid justeras fram en timme under en del av året i syfte att bättre nyttja den ljusa delen av dygnet för människor som stiger upp vid fasta klockslag.”
”Människor som stiger upp vid fasta klockslag.” Fasta klockslag – det låter som timslagen hos ett tornur. Är spädbarnets förvandling till en sådan människa målet med uppfostran?
De unga kvinnor som var anställda inom jordbruket i slutet av 1800-talet hade en enkel regel för sin arbetstid: All deras tid var arbetstid. De borde få gå i kyrkan på söndagen. I övrigt var de skyldiga att arbeta när husbonden eller husmodern så bestämde.
Så småningom, och efter lång kamp, begränsades veckoarbetstiden för anställda i Sverige, liksom arbetstiden per dag. Ungefär samtidigt med den allmänna rösträtten trädde år 1920 en lag i kraft som begränsade veckoarbetstiden för anställda till 48 timmar och dagsarbetstiden till 9 timmar. Undantagna var dock bland annat anställda inom jordbruket, statligt anställda och anställda för husligt arbete.
När sedan arbetstiden reglerades ytterligare genom avtal så var alltid husligt arbete undantaget. De husligt anställdas arbetstider reglerades inte. I stället reglerades deras rätt till fritid.
1944 års hembiträdeslag reglerade ännu fritiden: hembiträden borde få vara lediga var tredje söndag efter 13, en vardag i veckan efter 14, arbetstiden skulle vara slut klockan 19 utom för barnflickor, och hembiträde hade rätt till semester. All annan tid var arbetstid. Arbetsgivaren kunde också beordra övertid om så behövdes, till exempel vid en middagsbjudning eller när barnpassning kvällstid behövdes.
Skälen att inte begränsa arbetstiden utan i stället fritiden var genom åren alltid desamma – samhället skulle ta skada. Hur skulle familjerna klara sig om hembiträdet skulle vara ledigt? Vem skulle laga tidig frukost och sen middag? Diska efter middagen? Ta hand om barnen när föräldrarna skulle gå bort?
Samhället byggde på familjer, och de bättre bemedlade familjerna byggde på de kvinnor som skötte hushållssysslorna. Hembiträdenas egna familjer ingick inte i diskussionen.
Frågan löstes genom att yrket dog ut. Inte för att efterfrågan försvann, utan för att ingen ville arbeta som hembiträde när andra arbetsmöjligheter fanns.
Inte förrän år 1971 reglerades själva veckoarbetstiden för hushållsanställda, och sattes till 40 timmar. Då var yrket nästan helt försvunnet. Idag gäller den lagen huvudsakligen för personliga assistenter.
Idag pågår en konflikt som rör bland annat kortare arbetstid för sjuksköterskor. Motargumenten är de välkända: Samhället skulle ta skada. Vem ska ta hand om de helt livsviktiga arbetsuppgifterna? Det blir för dyrt!
Det historiskt vanliga argumentet mot kvinnors krav i arbetslivet är att det inte är rätt tid att tillgodose dem just nu. Kraven är berättigade, men tiden är fel.
”Nej, du får vänta.”
”Inte ännu – om en stund!”
”Alldeles strax.”
