Göran Greider: Den blågula bomben

Nej, när jag skriver den blågula bomben syftar det inte på det svenska damlandslaget i skidor. I det triumfatoriska ögonblick då Frida Karlsson vann femmilen i söndags var jag i det närmaste förvandlad till en fullblodsnationalist. Jag kunde till och med känna skadeglädje över att norrmännen fick stryk igen. 

Men det där är banal nationalism, ofarlig och snarast bra för den nödvändiga sammanhållningen i en nation.

Det är ropen som nu hörs efter den blågula atombomben jag syftar på. De senaste veckorna har en helt ny lättvindighet kommit kring diskussionen om kärnvapen, sedan USA vänt sig mer och mer bort från Europa och värdet av Nato och dess kärnvapenavskräckning devalverats, vilken även de starkaste anhängarna av militäralliansen konstaterar. 

Sverige var en gång på väg att skaffa egna kärnvapen. Men starka protester stoppade projektet. Och Sverige var länge en av de starkaste ivrarna för nukleär nedrustning.

Nu hörs andra toner. Ett europeiskt kärnvapenparaply diskuteras, men inte bara det. På DN-debatt föreslås att de nordiska länderna ska skaffa kärnvapen. I Expressen lägger en svensk debattör fram tanken att Sverige självt gör det. De som säger det tror inte att det räcker att krypa under Frankrikes kärnvapenparaply.

Nu diskuteras kärnvapen mer och mer som om de vore vilka vapen som helst. Att Nobels fredspris senast tilldelades en organisation med överlevare från Hiroshima och Nagasaki – några av de värsta katastroferna i mänsklighetens historia – känns plötsligt mycket avlägset. 

Ta skydd i bunkern bara. Inom några dagar kan du titta fram igen.

Och i broschyren ”Om kriget eller krisen kommer” framställs en kärnvapenattack inte som så särskilt exceptionell. Ta skydd i bunkern bara. Inom några dagar kan du titta fram igen. 

Svenska läkare mot kärnvapen har hårt kritiserat broschyren för att den inte vidgår vilken oerhörd slagkraft en atombomb har. Vad skulle hända om en atombomb briserar över Riksdagshuset i Stockholm? Läkarna räknar med uppåt hundratusen döda. Men inte bara det: sjukhus i närheten skulle säkerligen slås ut och kommunikationerna kan sluta fungera.  

Antalet kärnvapen ökar nu i världen. Stockholms fredsinstitut, SIPRI, rapporterade förra året om de nio länder som idag har kärnvapen. Över tiotusen kärnstridsspetsar finns i världen. Och nya utvecklas. SIPRI menade att ”vi nu är inne i en av de farligaste perioderna i mänsklighetens historia”. 

I slutändan räcker det ju med ett misstag, en feluppfattad konfrontation exempelvis i ett svårt militariserat Östersjön, eller felläsningar på några instrument: en kärnstridsspets avfyras och en gigantisk katastrof realiseras. 

Det är verkligen inte troligt att svenska politiker på allvar kommer att börja fundera på egna eller nordiska kärnvapen inom en förutsebar framtid. Men en första tröskel passerades trots allt när vi i stor, påbjuden enighet blev del av Natos kärnvapenavskräckning och därefter utan större debatt skrev på ett DCA-avtal som inte uttryckligen förbjuder kärnvapen på svensk mark. 

Och stämningarna är uppjagade. De svenska politiska partierna står i enad front från vänster till höger för en fortsatt, allt snabbare utrustning. (Själv anser jag att det är bättre att skicka pengarna som skulle gå till svensk upprustning direkt till Ukraina.) 

Men retoriken skrämmer. Tillgång till kärnvapen – vare sig de är amerikanska, franska eller brittiska – framställs som en trygghet, uteslutande som en trygghet. De ofattbara följderna av ett kärnvapenkrig är inte med i bedömningarna. Bara tryggheten. Vi ska sova gott på våra kärnstridsspetsar.

I en djupnande konservativ tid blir det antagligen så här: upprustning framstår till sist så självklar att den inte ens utesluter kärnvapen. 

Men den konservativa tidsandan utesluter annat, andra hot. Under den där femmilen på skidor märkes det att det är varmt på planeten. Alla siffror pekar faktiskt åt fel håll när det gäller klimatet och utsugningen av jordens resurser. 

Det nya sättet att tala om kärnvapen är ett kvitto på den högervridning av alla samhällen som går mycket djupare än vad någon av oss för bara några år sedan kunde föreställa sig.