När Dagens ETC:s reporter Joakim Medin flyttades till högsäkerhetsfängelset Marmara i staden Silivri utanför Istanbul skärptes allvaret. De flesta som följer turkisk politik förstod att det här inte längre skulle handla om enbart några dagars arrest och sedan utvisning. Utan att det alltmer börjar likna en gisslansituation. Vilket betyder att det kan ta sin tid och kärva sina förhandlingar innan Medin får komma hem.
Anklagelserna mot Medin känns igen från andra fall där journalister fängslats. Både inhemska och utländska journalister har genom åren gripits med anklagelser om samröre med PKK eller terrorism. Eller enkom för att ha kränkt Erdogan eller närstående politiker till presidenten. Ibland är det så banalt, en mans känslor blir storpolitik.
Under de fiaskoartade Nato-förhandlingarna kunde Erdogan dribbla med oss och uppenbarligen fortsätter kunna göra det. Som Joakim Medins förläggare Per Sicking skriver i Dagens Nyheter:
”Gripandet av Joakim Medin är en dyster påminnelse om att processen som banade väg för det svenska Nato-medlemskapet är långtifrån över.”
Journalisten Deniz Yücel från den tyska dagstidningen Die Welt arresterades 2017 och satt i turkiskt fängelse i ett helt år anklagad för terrorpropaganda. Det påstods att han stöttat PKK och Gülen-rörelsen som beskylldes för den misslyckade militärkuppen sommaren 2016.
Vad Yücel i realiteten gjorde var att han hade skrivit kritiska artiklar om Turkiets dåvarande energiminister Berat Albayrak som anklagats för korruption. Ministern råkar också vara Erdogans svärson.
Anklagelserna mot Medin låter nästan identiska som mot Yücel.
Det är inte för inte som Turkiet ligger på plats 158 av 180 i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex.
Många Turkietkännare menar att det är precis detta som Trump tittar på och inspireras av hos Erdogan: hans sätt att styra med en järnhand (utan att införa total diktatur). Att försämra pressfriheten och rättssystemets oberoende är centralt för att uppnå målet.
Här finns uppenbart ett mönster, det ser ju de flesta. Men tydligen inte alla.
Erdogan står så långt ifrån Sveriges press- och yttrandefrihetslagar man kan komma. Jag trodde att det var en självklarhet för alla, oavsett politisk hemvist, att stå upp för den svenska demokratin. Men så är det inte. Medin hann knappt hamna bakom galler innan slaskhögern i Sverige ryckte ut till Erdogans försvar.
När Dagens ETC sammanställde kommentarerna på sociala medier fanns allt från högt uppsatta lokalpolitiker inom Moderaterna till radikalhögern som avsändare.
En M-politiker antyder att händelsen med Medin skulle vara en pr-kupp orkestrerad av den här tidningen.
Den alltmer radikaliserade föredetta SVT-journalisten Joakim Lamotte beskyller Medin med nästan identiska anklagelser som den turkiska staten och menar att andra Dagens ETC-journalister borde spärras in också.
Flera förtroendevalda inom SD har hakat på och spridit falska anklagelser och åtminstone en riksdagsledamot från partiet har hånat Medin och kallat honom för ”kommunist”. Ett beteende som säger att det är grönt ljus att låsa in journalister som man finner misshagliga.
Och en ökänd figur inom radikalhögern ställde till och med upp i turkisk media för att agera nyttig idiot åt Erdogan och sprida falska rykten om Medin.
Att radikalhögern alltmer vill likna det turkiska konservativa AKP-partiet borde väcka oro. Och att det kommer från partier som styr Sverige kastar en skugga över regeringen och Ulf Kristersson (M).
Vi talar om ett skräcksystem i Turkiet som skapar tystnad. Det är alltså den utveckling som delar av den svenska högern nu ansluter sig till.
