Sedan 7 oktober har debatten om medias rapportering av Israel-Palestina blossat upp. Inte minst har Public Service hamnat i skottlinjen från både pro-israeler och pro-palestinier.  

Men var rapporteringen bättre förr?  

Bioaktuella ”Israel Palestina på svensk TV 1958–1989” kanske kan bidra med nyansering. Den visar att rapporteringen var annorlunda i den mening att förutsättningarna var helt andra. Jag ska återkomma till det.  

När jag först hörde talas om dokumentären trodde jag det var ett projekt som tog sin början efter 7 oktober. Men inget kunde vara mer fel. Regissören Göran Hugo Olsson har jobbat i nästan sex år med dokumentären och den bygger på arkivmaterial från de åren då public service hade tv-monopol i Sverige. Filmen visar hur konflikten skildrades dessa år.  

Sveriges Television intar de första tio åren en rätt positiv inställning till staten Israel, det finns en beundran över hur det unga landet så snabbt etablerar sig och det socialdemokratiska Sverige ser sig självt i det socialdemokratiska Israel. Men ganska snart upptäcker allt fler palestiniernas öde och rapporteringen skiftar något och ger utrymme för de berättelserna.  

När Hamas utförde terrorattacken den 7 oktober var filmen redan klar. Och i augusti i år hade den premiär och visades på Venedigs filmfestival. I januari nästa år kommer filmen att sändas i serieformat på SVT.  

Men det var inte alls självklart att dokumentären skulle ha blivit av. När Olsson först lanserade förslaget för sex år sedan väckte det ingen entusiasm alls, få trodde på idén och det var svårt att få loss finansiering för filmen. Han fick höra att frågan om Mellanösternkonflikten är död, att ingen kommer vilja se arkiverat bildmaterial.  

Så bra då att Göran Hugo Olsson inte lyssnade på de kritiska rösterna. 

Det här visar på vikten av kultur och konstnärskap och alla skapare som litar på sin kreativitet utan att förhålla sig till det som är inne på sociala medier för tillfället.  

Som författaren Julian Barnes skrev i boken Tidens larm: "Art is the whisper of history, heard above the noise of time."Ungefär: Konst berättar något om historien bortom nutidens brus.  

Dokumentären bidrar med att sätta dagens händelser i Israel och Palestina i ett historiskt sammanhang. När vi får se konflikten ur ett långsiktigt perspektiv förstår vi bättre varför vi befinner oss där vi är idag. Här intervjuas såväl unga israeler, palestinska flyktingar och motståndsmän, världsledare, terrorgrupper och extremister på båda sidor.  

Att filmen dessutom saknar speakerröst och dramatisk musik är befriande, den låter materialet tala, vilket är helt rätt för bilderna och berättelserna är omskakande nog. Dessutom ger upplägget utrymme för mottagaren att göra egna reflektioner. 

Man kan säga mycket om dokumentären men den påminner om vikten av att satsa på journalistik, framför allt blir man påmind om att förutsättningarna var bättre förr. 

SVT satsade mycket resurser på sin utrikesbevakning, möten med människor fick ta tid och reportrarna var pedagogiska och duktiga berättare. De var framförallt på plats. Idag får inte journalister vara inne i Gaza och den israeliska regeringen motarbetar till och med de inhemska medierna.  

När journalister är under attack, redaktionerna slimmade och rapportering nagelfars av polariserande grupper så påverkar det bevakningen. Det var kanske inte bättre förr, men vissa saker var annorlunda.