Avslöjandena av trollfabrikerna – både Dagens ETC:s och senast Kalla faktas – lämnar den politiska världen i detta land i stort sett oförändrad, trots en väldig medial uppståndelse.
Det beror på två saker:
1. De tre regeringspartierna vill helt enkelt inte släppa ifrån sig makten genom att kapa banden till SD. Ur deras synvinkel är makten mer värd än varje normal moralisk och demokratisk reflex.
2: Den martyrroll som SD skaffat sig hos sina väljare är så oerhört stark att varje generalangrepp på partiet fortfarande tolkas som ett odemokratiskt mobbande av ett parti.
I ett tio-femton-årsperspektiv vill jag nog påstå att det var ett misstag från de andra partierna att inte på allvar diskutera alla de problem med segregationen som bland annat mynnat ut i gängkrigen.
De andra partierna var länge mer intresserade av att i varje debatt korsfästa SD än av att diskutera de frågor som det högerextrema partiet levde och lever av att fultolka.
Det var på sätt och vis inte konstigt. Varför skulle man på minsta sätt lyssna på ett parti som stammar ur Vit makt och nynazism?
Men tyvärr är det nog så: Alla de otaliga tillfällen då sju partier gemensamt dömde ut SD skapade den där martyrrollen som partiet fortfarande lever högt på, trots att SD idag styr mycket av sittande regering.
Så vad göra? Jag är så pass gammal att min förståelse av högerextremismens användning av nätet egentligen bara blir en teoretisk insikt.
Jag inser att hundratusentals väljare genom åren marinerats av de rasistiska budskap som lagts ut i olika sociala medier, varav ett okänt men stort antal alltså består av anonyma trollkonton hanterade på SD:s kansli.
Men det är en teoretisk insikt. Jag tar sällan del av det som finns på sociala medier. Jag inser teoretiskt att nätkrigarna har förändrat svensk opinion, men själv har jag knappast påverkats särskilt mycket av dem. Jag har ett konto på Tiktok, men tar aldrig del av några budskap där.
Ändå är det ett faktum, om än svårmätt, att trollfabriker och nätkrigare stöper om i synnerhet dem som vägrar ta del av gammel- eller mainstreammedia eller dem som är så unga att de mest står i flödet från de sociala medierna.
Sociala medier har nu existerat i ett par årtionden. Och när jag tänker på det framstår det som en fullständig gåta att den samlade vänstern egentligen aldrig samlat sig till att massivt försöka påverka utbudet på dem.
Om vi tänker oss att vänstern och arbetarrörelsen – ja, hela folkrörelse-Sverige – verkligen skulle ta upp striden på de sociala medierna, hur skulle det läggas upp?
Det skulle faktiskt behövas en stor sociala medier-konferens där samtliga aktörer inom vänstern och arbetarrörelsen samlas för att diskutera en konkret motstrategi.
Det gäller allt från partier, fackförbund och fackklubbar till ABF-föreningar, hyresgäströrelsen och hundratals andra progressiva aktörer i det svenska samhället.
Vad skulle ske om det till exempel från Byggnads eller Kommunal centralt och från olika fackklubbar i förbunden – och likadant i alla fackförbund – varje dag skickas ut meddelanden och budskap på de olika sociala medierna?
Första regeln är naturligtvis att aldrig vara anonym. Andra regeln är att hålla sig till fakta. Tredje regeln är att alltid vara civiliserad och vänlig, vilket inte utesluter ilska och vrede. Fjärde regeln är att i varje förening hitta de personer - ofta yngre - som verkligen kan hantera de nya kommunikationskanalerna.
Det skulle helt enkelt behövas en armé av så att säga goda nätkrigare, som varje dag agerar på nätet och ger en helt annan bild av saker och ting än SD:s trollkonton eller de borgerliga tankesmedjornas.
Själva det format som sociala medier erbjuder tenderar visserligen alltid att gynna enkla, tillspetsade budskap. Det individuella gynnas alltid före det kollektiva. Händelser mer än strukturer. Och så vidare.
Men ändå: Inom överskådlig tid kommer sociala medier att påverka demokratin och politiken på djupet. Jag tror det är dags för vänstern och arbetarrörelsen att skapa en armé av goda nätkrigare.
