Och då skulle man kunna tillägga att detta kommer ovanpå en större trend, där lönernas andel av förädlingsvärdet skiftat kraftigt nedåt sedan slutet av 70-talet.
”En högre vinstandel innebär att det finns ett potentiellt ökat löneutrymme”, konstaterar LO-ekonomerna försynt, och påpekar att detta gäller ”givet att företagen väljer att minska sina vinster snarare än att vältra över ökade lönekostnader på konsumenterna via höjda priser”.
Så skulle det bli om konkurrensens osynliga hand knådade ekonomin till sin fulla potential. Men så har det alltså inte gått.
Det har i stället blivit så som LO-ekonomen Niklas Blomqvists sammanfattande blogginlägg om rapporten är rubricerad: Konsumenterna betalade näringslivets vinstregn.
Rapporten pekar fram mot både en annan penningpolitik och en annan finanspolitik. Det handlar om sådant som att få igång det krisande bostadsbyggandet, se till att det blir fler, inte färre anställda i den kritiskt pressade välfärden och understödja investeringar i en bred klimatomställning.
Alltså i princip det motsatta till den aggressivt tillbakalutade politik som den blåbruna regeringen för i dessa avseenden.
Men så ska det ju även löneförhandlas. Avtalsrörelsen 2025 blir omfattande.
I den svenska lönebildningsmodellen bestäms löneökningstakten i kollektivavtalen i princip helt av det som ska vara den konkurrensutsatta industrin. Fack och arbetsgivare förhandlar där fram ett ”märke” som blir avgörande för alla andra.
Daniel Lind leder den femåriga produktivitetskommission som facken inom industrin driver i samarbete med Arenagruppen. För några dagar sedan skrev han ett inlägg med rubriken ”Varför ökar löneutrymmet snabbare än lönerna?”.
Lind påpekar efter en teknisk genomgång att arbetsgivarna säkerligen hade krävt stark återhållsamhet om någon plötslig händelse hade skiftat upp löneökningstakten: ”Nu är det dags för de fackliga organisationerna att säga något motsvarande: lönerna ska under ett antal år öka snabbare än löneutrymmet”.
Det är mycket välkommet att det rör sig i LO-kretsar inför kommande avtalsförhandlingar. Till detta nödvändiga intellektuella fotarbete behöver fogas ett arbete för att förbereda medlemmar för en mer aktiv dragkamp – en som ytterst kan kräva strejk.
Man kan diskutera på vilka sätt industrimärket har “tjänat oss väl”. Men i den mån systemet blir en mystisk maskin som rationaliserar bort fackligt engagemang runt en avtalsrörelse, blir det ett sänke för möjligheterna att upprätthålla ett tryck i den eviga dragkampen.
Att motverka det handlar inte direkt om att hitta på spektakulära och karnevaliska grejer, utan om att informera, resonera och involvera.
Den svenska modellen är inriktad på dialog för att undvika onödiga och kostsamma konfliktutbrott. Men den bygger också på att parterna både erkänner motstridiga intressen och agerar för att förbättra sina positioner.
På arbetsgivarsidan gör man detta jämt och ständigt, på det politiska, mediala och långsiktigt ideologiska planet. Det har varit framgångsrikt – det finns det facit på. Arbetarrörelsen måste åtminstone komma med i matchen.
En bra början vore seriösa insatser för att göra vinst- och löneandelar till en fråga som många kan och bör ha kunskaper och synpunkter om. Innan ”märket” är satt.
