Libaneser är ett hårt prövat folk och de två senaste veckorna är inget undantag. Sedan israelisk militär inledde de intensiva attackerna i Libanon har en miljon människor tvingats på flykt från sina hem. 6 000 människor har skadats och minst 1 000 har dödats.

I ett litet land som Libanon, som inte är större än Skåne och med en befolkning på sex miljoner – varav två miljoner är syriska flyktingar – får dessa attacker ödesdigra konsekvenser.

Iranstödda milisen Hizbollah har raketbeskjutit Israel konstant sedan oktober förra året och tvingat nästan 60 000 civila att evakueras från sina hem. Enligt Hizbollah har syftet varit att sätta press på Netanyahu att stoppa kriget i Gaza.

Attackerna mot Israel har inte haft något stöd i det libanesiska parlamentet. På grund av den politiska splittringen i landet har Libanon inte haft en regering på två år och därför inte heller någon president.

Hittills har ingen officiell person kommenterat mordet på Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah. Libanons övergående premiärminister Najib Mikati fokuserade i sitt tv-sända tal mest på den humanitära krisen och vad staten kan göra. 

Men han sa även att Libanon inte har något annat alternativ än diplomati och att landet måste "stå enade". Och att han sedan starten ställt sig bakom kravet på ett stopp på kriget i Gaza och att det skulle leda till ett slut på raketbeskjutningen mot Israel.

Han kallade situationen för en smärtsam tid. Senare utlyste Mikati en tredagars landsorg för mordet på Nasrallah.

Den tidigare premiärministern Saad Hariri skrev på X att den israeliska attacken har ”kastat Libanon och regionen in i en ny fas av våld”, att mordet på Nasrallah var en ”feg handling” och att det ”fördöms av oss som betalat dyrt när mord blivit ett alternativ till politiken”.

”Må Gud förbarma sig över Sayyed Hassan och mina uppriktiga kondoleanser till hans familj och kamrater. Vi var ofta oense, men Libanon är allas", skrev han också.

Många har förvånats över Hariris uttalande med tanke på att hans far Rafiq Harir mördades 2005 i en bilbomb, där mycket pekade på att syriska regimen med hjälp av Hizbollah stod bakom.

Hizbollah är kraftigt försvagade och lär inte kunna fortsätta med samma kaliber. Men frågan är vad som ska hända i det långa loppet. Just nu tycks ledarna i regionen ha tappat förståndet.

I månader har Hizbollahs kritiker i Libanon – med alla möjliga bakgrunder – häcklat milisen för dess storhetsvansinne. Trodde Hizbollah verkligen att det skulle gå att påverka Israels regering med raketbeskjutning? 

Analytiker säger att Nasrallah målade in sig i ett hörn, att han tvingades visa handling gentemot Israels krigsföring i Gaza men att han antagligen visste att det inte skulle ha någon egentlig effekt.

På samma gång har korruptionsanklagade Netanyahu agerat omdömeslöst genom eskaleringen av våldet. Det är en nonchalant inställning till civila liv att spränga elektronisk utrustning när man inte vet exakt vem som bär den och var den befinner sig. 

Samma inställning har präglat de senaste dagarnas bombningar i tätbefolkade städer och byar. Dessutom måste vi stå fast vid att demokratiska länder förväntas använda rättssystemet och hålla sig till internationell rätt. 

Netanyahus strategi har redan visat att han inte tar hänsyn till palestinska liv i Gaza och på Västbanken. Men många kritiker i Israel menar att Netanyahu genom det upptrappade våldet även äventyrar israeliska liv och de gisslantagna som är kvar i Gaza. Han kastar in hela regionen i en upptrappad våldsspiral för att rädda sitt eget skinn och sin egen heder.

Många libanesiska kommentatorer beskriver situationen som att de är fångna i en konflikt mellan Israel och Iran, där Hizbollah är proxy. Och att Hamas Yahya Sinwar och Israels Benjamin Netanyahu är lika i synen på att offra liv för sina idéer, att de drivs av samma mekanismer.

Civila kommer, som alltid, att få betala det högsta priset.