Nedgången har fortsatt in i 2024. Boverkets prognos är att antalet nya lägenheter ska sjunka under 20 000 under 2024, inkluderat ombyggnad. 

Betänk då att drygt åtta av tio svenskar i dag bor i en kommun där det råder bostadsbrist. Boverket beräknar att det behövs cirka 67 000 nya bostäder per år fram till 2030. Och i år ligger vi alltså på 20 000.

Regeringens svar på detta samhällsekonomiska problem är så nära ingenting man kan komma

Ansvarig minister Andreas Carlson (KD) – som lagt sin huvudsakliga energi på att riva upp järnvägssatsningar och evangelisera flyget – förbättrade i början av februari sitt CV med en drygt två minuter lång video. 

Där konstaterar han att läget är ”riktigt tufft” på grund av ”omvärldsfaktorer”. Dessvärre har ministern inget konkret att komma med, annat än att det inte ska införas ett statligt investeringsstöd.

Bostadsbyggandet har alltid, överallt, haft betydande påverkan på samhällsekonomin i stort, och varit knutet till offentliga beslut om regional och urban planering, såväl som garantier, subventioner och stöd. 

Det beror på dess kaliber och karaktär. Boende är ett grundläggande behov. För den som hyr en bostad är hyresavin vanligen den klart största enskilda utgiften. För den som köper är det vanligen den största eller enda kapitalinvesteringen i livet. 

För byggbolagen har bostadsbyggandet med nödvändighet lång tidshorisont. Det knyter kapital vid en plats. Prisutvecklingen är beroende av – och påverkar – sådant som arbetsmarknadssituation, inkomstskillnader, kollektivtrafikutbyggnad.  

Regeringen lämnar nu inte bara de varslade byggjobbarna och de ungdomar som tvingas bo kvar hos föräldrarna i sticket. Arbetslöshet – med spridningsrisker till andra branscher – uppstår. Investeringar som det finns uppenbart behov av och som skulle vara samhällsekonomiskt lönsamma, blir inte av på grund av kortsiktiga förhållanden som staten med enkelhet skulle kunna väga upp. 

De svenska hushållens skulder motsvarade i början av 1980-talet ungefär hundra procent av de disponibla inkomsterna. Nu är den siffran ungefär tvåhundra procent – bland de högsta i Europa.

Detta är i princip en återspegling av det offentligas abdikation från den aktiva bostadspolitiken. Och nu sitter vi här, med svenska hushåll nervöst räntekänsliga, samtidigt som bostadsbristen vuxit även under åren med mycket låga räntor.

Regeringens icke-politik för att lösa byggkrisen ligger i linje med den ekonomiska politiken i övrigt: handfallenhet inför allt som är långsiktigt viktigt, kombinerat med understöd till snäva men välsituerade intressen. 

Ekonomin vrids i en riktning där icke-produktiva sektorer gynnas. Det som premieras är ägande av tillgångar och möjligheten att kontrollera brist. Så skiftar ett högt industrialiserat välfärdssamhälle karaktär till en genomfinansialiserad ekonomi med cementerat utanförskap och ängsliga mellanskikt. 

Alternativet är investeringsstöd och krispaket här och nu. 

Men också ett verkligt omfattande bostadsinvesteringsprogram, med klimatomställning, långsiktig kompetensförsörjning och regional utveckling invävda. Nog skulle det gå att göra ett till mer lockande politiskt projekt än kombinationen av kronisk vardagsekonomisk kris och rasistiskt ressentiment.