Hand i hand med utrikespolitiken har Sveriges stöttat utsatta länder. Biståndet har genomsyrats av idén att när andra länder blomstrar ekonomiskt och demokratiskt så gynnar det stabiliteten i världen och därmed oss själva. Vi har sett det som en självklarhet att rika länder måste dela med sig till fattigare för att bekämpa fattigdom.

Men nu håller det där på att förändras radikalt. Regeringen och Sverigedemokraterna lägger nu om hela biståndspolitiken. Precis som i inrikespolitiken går vi i en alltmer auktoritär riktning.

Vad som är minst lika allvarligt är att de kunnigaste aktörerna i branschen som granskat regeringen och biståndsmyndigheten Sida också fått mindre pengar. Alltså, samtidigt som den största omdaningen äger rum så tystas granskarna och kritikerna. Allt det här sker i rask takt och utan någon större offentlig debatt.

För ett år sedan meddelade regeringen - utan förvarning - att Sida ska minska stödet till information och kommunikation inom bistånd från 155 miljoner till 20 miljoner. En chockartad minskning på 87 procent. Beslutet har lett till att Sidas egen tidning Omvärlden fått läggas ner. Omvärlden har med sina oberoende journalister kunnat granska myndigheten och biståndsbranschen och bidragit till ökad kunskap och inblick för allmänheten. Nu är det slut med det.

Som Joakim Wohlfeil på biståndsorganisationen Diakonia uttrycker det ”Matpaket använder man vid katastrofer, det lindrar en konsekvens. Information däremot leder till kunskap och kan förändra ett samhälle i grunden: minska korruption och öka demokrati – och i slutändan minska behovet av bistånd.”

Det är inte bara Omvärlden som drabbats, även organisationer som Reportrar utan gränser och tidningar som Sveriges Natur och Arbetet Global påverkas. Genom den tidigare strategin har organisationer som Civil Right Defenders och Svenska Afghanistankommittén kunnat söka finansiering för att främja en öppen debatt om demokrati och hållbar global utveckling.

Ett av de mest häpnadsväckande besluten inom biståndet är de strypta ekonomiska bidragen till fredsorganisationer, som Folke Bernadotte Akademin delat ut i 95 år. De är också borta. 

Det väcker onekligen en rad frågor att regeringen i detta nu drar undan benen för organisationer som arbetar för fred, dialog och nedrustning. Kan man tolka det på något annat sätt än att regeringen och SD vill tysta alla dessa röster?

Egentligen är paradigmskiftet inte oväntat, Moderaterna och Sverigedemokraterna är inga anhängare av biståndet. Men biståndspolitiken har inte bara handlat om andra länder, den har också varit Sveriges väg in på den globala scenen. Vi har trots neutralitetspolitiken kunnat vara en aktör att räkna med tack vare biståndet på en procent. Sedan 1970-talet har vi följt FN:s rekommendationer om att minst 0,7 procent av vårt BNI (bruttonationalinkomst) ska gå till biståndet.

Därför är det ingen liten sak att regeringen nu överger enprocentsmålet. Det kommer att få effekt på lång sikt i Sverige och världen.

Den andra stora omdaningen handlar om inriktning för biståndet, nu ska svenskt bistånd gynna svensk handel och ge svenska företag fördelar.

Biståndet blir mycket mer ett instrument att använda för att sätta press på andra länder för att få dem att göra så som vi vill. Till exempel vill regeringen kunna använda biståndet som påtryckningsmedel gentemot länder som ska ta emot utvisade flyktningar. Det är ett paradigmskifte att givarens intressen står i centrum i stället för utsatta människor. 

Dessutom är det bara två procent av biståndet som går till regeringar, resten går till organisationer som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter. Att hota korrupta länder med att dra in biståndet är därför ett tomt slag i luften. Reaktionära länder kommer inte ha några problem med att bistånd till  ”besvärliga” organisationer försvinner.

Biståndspolitiken är ytterligare en påminnelse om att Sverige förändrats radikalt som land.