I början av mitt eget liv på internet hängde jag ofta på videosajten Live Leak, som publicerade våldsamma eller spektakulära klipp. 

Jag och de andra killarna kunde sitta i datorsalen i skolan och se filmer på uppenbara krigsbrott, skolskjutningar, explosioner, bilkrockar, halshuggningar, suicid och tragiska olyckor. Det var inte sunt och jag var så klart alldeles för ung. 

Men lidandet slukade mig. Och det gör det fortfarande.

Idag jobbar jag bland annat med precis den typen av innehåll. Det är research och viktig information samtidigt som det är det hemskaste som finns. 

För att hantera det som journalist finns det metoder och verktyg för att nollställa hjärnan och varva ner, så att du inte bär med dig lidandet. Man ska också hindra överexponering, att sätta stopp innan du faller för djupt ner. 

Men som vanlig användare har du inte samma lyx, inte samma distans till det du tittar på. 

När jag pratar med vänner och kollegor som inte är vana på samma sätt är det många som säger att de helt stänger av. Att man inte orkar se det längre, att man går sönder över klippen över mördade barn i Gaza som aldrig verkar ta slut. Låt det stå klart att bilderna förändrar dig för alltid, med fysiska och psykiska följder.

Att se en trasig kropp gör att din hjärna letar efter det mänskliga. Vem var det här? Hur har den skadats? Och vad är det jag ser? 

Du kan också få fysiska reaktioner som om du själv vore i fara. Adrenalin. Stress. Ett högljutt bultande hjärta. Yrsel. Illamående. En känsla av att allt runt omkring dig försvinner eller blir suddigare. 

Om du från början saknar rätt förutsättningar kan det stanna kvar i kroppen, eller förstärka negativa beteenden och tankar. Ju värre det du sett är, desto längre tid tar det för hjärnan att komma tillbaka till normalläget. Och ju fler inlägg du ser, desto högre staplas de negativa effekterna.

Utan ordentliga förberedelser, och gemensamma pysventiler, kan den digitala traumakarusellen vara otroligt skadlig. 

Här finns ett arbete att göra i att hjälpa användare i sociala medier att förstå och hantera sina känslor både innan och efter att man sett bilder på det allra värsta som finns. Och jag är personligen en stark förespråkare av triggervarningar, innehållsvarningar om vad man kommer att se, som gör den som tittar mer förberedd. 

Om du känner att du påverkas negativt och inte kan hantera det kan du behöva söka hjälp och stöd hos andra. Det kan låta självklart, men det ligger inget som helst ansvar hos dig som individ att titta på allt, att se varenda hemskt klipp och att dela det vidare. Där finns journalister, researchers, aktivister, jurister och andra som har det som jobb, och som kan möta det med andra verktyg. 

Att dela tragiska och fruktansvärda klipp kan samtidigt, även om det låter helt sjukt, bidra till en gemenskap. Ett kollektivt trauma och ett delat lidande. 

Och det är därför jag är övertygad om att de som nu tar del av klippen på krossade barn, bombade hus och oigenkännliga människospillror från Gaza, aldrig någonsin kommer att glömma det.