Northvoltkonkursen är en tragedi för väldigt många. För de anställda som kämpat hårt, för Skellefteå kommun och Region Västerbotten som gjort omfattande investeringar för att serva företaget, och för drabbade underleverantörer som inte får betalt för utfört arbete. Regeringen behöver förse den drabbade regionen med adekvat hjälp och söka en blocköverskridande uppgörelse om industristödets utformning.
Det går inte att förbjuda dåligt entreprenörskap i det rådande ekonomiska systemet. Men samhället behöver ställa krav och villkora offentliga bidrag till företag. Här talar Northvolts historia sitt eget tydliga språk.
Redan under uppbyggnaden av fabriken påtalade facket att papperslösa arbetare utnyttjades till timlöner och under villkor som vittnar om ren exploatering. Många underentreprenörer saknade kollektivavtal och fackliga berättar om hur enkla moment som brukar lösas på ett par timmar tagit upp till två månader att komma tillrätta med hos Northvolt.
Turbulensen fortsatte när fabriken togs i bruk, med flera dödsfall och skador, allvarliga olyckor och bristande säkerhet. Anställda inifrån vittnade om orealistiska tidsplaner, ickefungerande kommunikation, extremt pressade arbetsförhållanden, osunda hierarkiska strukturer och mellanchefer som inte följt eller varit insatta i arbetslagstiftningen och fackens roll.
Svårast utsatta var utländsk arbetskraft som haft sin anställning via bemanningsföretag. I SVT:s Uppdrag granskning framgår även att anställda vädjat till arbetsledningen om hjälp när de fick problem med produktionen. Istället fick de själva laga maskinerna med tejp.
Det mesta tyder på att företaget lidit av omfattande organisatoriska brister och dessutom valt att expandera innan man byggt upp intern kunskap om hur en batterifabrik behöver fungera för att kunna skala upp.
Under sin levnadstid blev Northvolt en symbol för några av techoptimismens fulaste baksidor.
Mer kritiskt utifrån ett marknadsperspektiv var att man inte lyckades få igång kärnverksamheten, produktionen, i industriell skala, led av förseningar och förlorade kunder, samtidigt som företaget snabbt försökte expandera i omfattande side quests.
Under sin levnadstid blev Northvolt en symbol för några av techoptimismens fulaste baksidor – den genomgripande bristen på socialt ansvarstagande, säker arbetsmiljö och rimliga villkor uppmärksammades brett och bolaget borde ha varit en hetare industripolitisk fråga från allra första början.
Att Northvolt fått statligt stöd från bland annat Sverige och EU utan krav på egentliga motprestationer innebär att staten subventionerat privata bolagsrisker utan att ha någon insyn i hur pengarna används, utan möjlighet att ta del av eventuella vinster och utan en exitstrategi vid konkurs. I efterhand framstår stödet som naivt. Men det präglas snarare av en teknologisk determinism som helt bortser från sociala dimensioner som de anställdas säkerhet och hälsa, med utvecklingen av en världsförbättrande teknik som helgande mål.
En verkligt hållbar omställning kräver att staten tar en mer aktiv roll i att styra en ny, grön industri som inte bygger på skapa direkta missförhållanden här och nu. Ska staten investera offentliga medel i ett företag borde det också ge insyn, del av eventuella vinster och någon form av demokratisk kontroll. Om europeiska batterifabriker är avgörande för framtiden borde de dessutom ägas gemensamt och drivas utifrån längre horisont än att sättas i konkurs inför en skatteskuld.
Northvolt lämnar ett helt samhälle i chock och sorg. Att förlora jobbet under en lågkonjunktur när regeringen aktivt drar undan de sociala skyddsnäten och sänker a-kassan är riktigt tufft, särskilt för den som likt grundaren och före detta vd:n Peter Carlsson inte landar mjukt på de 200 miljoner kronor han tjänat på att sälja av aktier innan kraschen.
Om Northvolt är en studie i diskutabelt entreprenörskap och felriktat industristöd, ger själva konkursen en ögonblicksbild av svenska klassförhållanden under Tidöregeringen.
