Kolla på nuvarande kulturministern Parisa Liljestrand (M). Hon saknar tidigare erfarenhet av kulturfrågor. När hon handplockades var hon lokalpolitiker som aldrig visat intresse för kultur annat än att skära ner i budgeten. Att det räckte för Kristersson säger något om hans ledarskap och varför han är en av de svagaste statsministrarna som Sverige har haft.

Den nya utrikesministern Maria Malmer Stenergard är en exakt likadan utnämning. Hon är en av de minst erfarna utrikesministrar Sverige någonsin har haft. Vad kan hon egentligen om världen utanför? Är hon ens intresserad? Utöver att ha varit migrationsminister har hon inga meriter av tunga poster och än mindre av internationell politik. Men liksom Liljestrand är hon en duktig ja-sägare och gör det chefen vill.

Redan i de första intervjuerna i media visade Malmer Stenegard häpnadsväckande flathet genom att inte svara på frågan om hon föredrog Trump eller Harris. Sedan ville hon inte uttala sig om kriget i Gaza, i stället mumlade hon något om att domstolar avgör om Israel svarat proportionerligt. Som om rättsväsendet någonsin bestämt vår utrikespolitik.

Hennes företrädare Tobias Billström satte knappast Sverige på kartan, tvärtom stakade han ut den väg som nu Stenergard ska följa. En väg som bara ser västvärlden och inget annat.

Men Billström hade åtminstone intresse och kunskap om världen utanför landets gränser.

Hans plötsliga avhopp har väckt många frågor. Att han meddelar nyheten på X har av många tolkats som tecken på missnöje. Enligt läckor som medier talat med handlar det om konflikter med statsministern där de ska ha varit oense om Israel och Palestina, att Billström inte fått utse sin närmaste medarbetare på UD och att SD fått för stort inflytande i utrikespolitiken. Återigen spökar Kristerssons svaga ledarskap.

Med valet av Malmer Stenegard skickar regeringen signalen att svensk utrikespolitik ska bli ännu mer navelskådande och inskränkt. Och tillsammans med den nya bistånds- och handelsministern Benjamin Dousa kommer Sverige prioritera fientlig invandringspolitik, näringslivet och ett bistånd som ska gynna vårt egenintresse i stället för mottagaren.

Men ska man vara krass var det knappast med den här regeringen som paradigmskiftet i svensk utrikespolitik började. I decennier har Sverige sakta men säkert gått mot att fokusera mer på det som gynnar handeln och industrin. Trenden accelererade under Socialdemokraterna och Stefan Löfven.

Partimedlemmar hyllar återkommande Olof Palmes anda och stoltserar med partiets historia som satte Sverige på kartan genom att vara en moralisk röst i världen. Global rättvisa, fokus på fred och frihet har varit viktiga element i den svenska utrikespolitiken. Men den minister som senast förvaltade den traditionen var Margot Wallström. Och det kostade, hon upprörde bland andra saudiska kungahuset och israeliska regeringen när hon talade om mänskliga rättigheter och erkände Palestina. Inget konstigt med det. Men Stefan Löfven valde att ändra riktning. Fina ord om fred och feministisk utrikespolitik stod i vägen för handeln och försäljning av Jas-plan. Därför bytte Löfven ut Wallström mot Ann Linde.

Missnöjda socialdemokrater säger att med Linde fick vi en tjänsteman på en affärsresa och inte en politiker med visioner.

Men så illa skött som utrikes- och biståndspolitiken är nu har vi aldrig varit med om tidigare. Och det är genant för Sverige.