Den 20 juni 2022 klockan 14 besöktes hon av en läkare och en sjuksköterska. De hade ett sista samtal med henne, under vilket läkaren frågade om hon fortfarande ville ha dödshjälp. Mamma svarade ja. Hon hade redan bestämt att hon ville dricka vätskan själv, snarare än bli injicerad. Hon ville inte vara en större mental börda för läkaren än nödvändigt.
Jag imponerades av mammas mod när hon skulle möta döden. Hon var helt lugn, nästan glad. Innan proceduren inleddes pratade hon kort med oss, hennes tre döttrar. Hon sade till oss att det är viktigt att vara rädd om jorden, att återvinna så mycket som möjligt och att ta hand om varandra.
Sedan drack hon vätskan i den lilla muggen i en klunk. Hon somnade väldigt snabbt och 15 minuter senare sade läkaren till oss att hennes hjärta slutat slå. Ett långt och plågat liv var över.
Landet jag bor i, Nederländerna, var först i världen med att legalisera eutanasi i särskilda fall. Det var 2001. Assisterad dödshjälp har blivit allmänt accepterat i vårt land. Vi talar öppet om det och vi överväger möjligheten när situationen kräver det. Vi är tacksamma att den här valmöjligheten finns, för det förhindrar så mycket meningslöst lidande.
Men vi tar aldrig lätt på det. Assisterad dödshjälp har förblivit något enormt, något man inte tar till lättvindigt. Faktum är att man inte kan det. I Nederländerna kommer det alltid vara brottsligt att avsluta ett liv. Undantag görs endast när ett antal krav uppfylls.
För det första måste patienten själv efterfråga det och därmed vara mentalt kapabel att be om det. Därutöver finns alla möjliga vederbörliga krav.
Till exempel måste läkaren vara övertygad om att patienten frivilligt efterfrågar assisterad dödshjälp och noga tänkt igenom det. Läkaren måste också vara övertygad om att patientens lidande är obotligt och outhärdligt. Att patienten inte kan bli frisk, att det är omöjligt att lindra hens lidande och att det inte finns någon annan rimlig lösning.
Minst en annan oberoende läkare måste konsulteras. Den oberoende läkaren diskuterar situationen med patienten och bildar sin egen uppfattning om situationen
Assisterad dödshjälp är endast tillåtet om personen lider på grund av ett medicinskt tillstånd, inte om personen helt enkelt trött på livet eller känner sig färdig med det.
Min mamma kände sig inte färdig med livet. Det fanns fortfarande saker som gjorde henne lycklig. Hon älskade blommor och växter. Hon älskade politik och följde nyheterna. Men på grund av dövhet, inkontinens och andra tillstånd blev hon socialt isolerad. Besök från vänner blev för mycket för henne och till slut blev till och med telefonsamtal omöjliga.
Hon fick svårt att gå och blev rädd för att gå ut. Hon hade alltid älskat att promenera i parken där hon bodde, särskilt om vårarna när klockhyacint och liljekonvalj blommade, men kunde inte längre ta sig dit ens i rullstol.
Hon hade alltid tyckt om att läsa och titta på naturprogram, men båda blev allt svårare. Hennes många krämpor och bristande mentala motståndskraft för att hantera dem gjorde en normal daglig tillvaro omöjlig. Och det fanns ingen utsikt till förbättring
Mammas eutanasi var en lång process. Fem år före sin död sade hon till sin allmänläkare att hon ville ha assisterad dödshjälp om hennes liv blev outhärdligt. Under åren diskuterade min äldre syster denna önskan med henne i långa samtal. Hon tog också hand om alla de samtal som var nödvändiga innan ett tillstånd slutligen beviljades.
Mamma ville fira sin 90:e födelsedag innan hon lämnade jordelivet. Hennes sista födelsedag inföll på påsken, vilket hon såg som betydelsefullt.
Men vad ger man i födelsedagspresent till någon som snart kommer att vara borta? Min äldre syster kom på idén att göra en bok där mammas nära och kära skrev vad hon betytt för dem eller återupplivade gamla minnen. Hon blev väldigt glad över den.
Vi satt intill henne när hon dog. Min yngre syster tog mammas hand och höll den hårt. Min äldre syster sade med mjuk röst: ”Du kan sluta ögonen nu, mamma.” Det gjorde hon. Jag satt där och försökte att inte gråta. Det är inte lätt att se sin mamma dricka en dödlig brygd och dö 15 minuter senare.
Dagen efter var sommarens första dag. Solen sken, vädret var vackert. Jag vaknade med smärtan över att mamma var borta. Men också med en känsla av lättnad och djup tacksamhet över att hon, efter ett så oerhört svårt liv, fått en smärtfri och värdig död. Jag visste att vi gett henne en fantastisk gåva.
