Massarbetslöshet råder i detta land. Men när jag skriver ut det där ordet, ”massarbetslöshet”, vet jag att det inte längre har någon skräckinjagande resonans i samhällsdebatten.
En gång hade det det. Och jag minns det. När massarbetslösheten brakade loss i början av nittiotalet var det många i min närmaste omgivning som drabbades. Både arbetare och tjänstemän brann på arbetslöshetens bål – och jag skriver brann därför att till och med tjänstemannafacken hade en annonskampanj där en människa brann på detta bål.
Arbetslöshet sågs då ännu som ett samhällsproblem och ett väldigt slöseri med människor och resurser och inte i första hand som ett individuellt problem. Men sakta förändrades detta. Under och efter nittiotalskrisen svängde nationen Sverige högerut i den politiska vägkorsningen och de senaste tjugo åren har arbetslösheten i allt väsentligt blivit en individuell fråga.
Arbetsmarknadsminister Mats Persson (L) är helt inriktad på det och skuldbelägger gärna de arbetslösa för att de inte söker nog många jobb och hellre går på bidrag, trots att alla bidrag sedan den där nittiotalskrisen har försämrats – och till och med omdefinierats från att vara det självklara – rättigheter – till att betraktas just som bidrag. A-kassan är en rättighet, men betraktas numera som ett bidrag, som dessutom har blivit allt sämre (vi har en av Europas sämsta a-kassor).
Det här har inträffat nästan överallt i västvärlden och är en av förklaringarna till den högeragenda som blivit så stark.
När arbetslösheten är hög i ett samhälle förskjuts makt från löntagare till arbetsgivare. Det är det oerhörda som inträffar. Arbetsgivare kan välja och vraka bland arbetssökande och fackföreningarna försvagas över tid. Hela löntagarklassen försvagas när arbetslösheten är hög – även de som har ett jobb får en sämre förhandlingsposition. Det här har inträffat nästan överallt i västvärlden och är en av förklaringarna till den högeragenda som blivit så stark.
Arbetslöshet slår alltid hårdare ju längre ned på klasstegen man går. Högre tjänstemän oroar sig idag inte mycket, men redan hos medelklassen finns en konstant men ofta tillbakaträngd rädsla för att man kan börja falla nedåt i hierarkin.
Men genom att arbetslösheten inte längre är högt uppe på den politiska dagordningen uppstår ett slags mentalt skydd för riskerna med ett samhälle där massarbetslöshet råder och omformar alla normer och värderingar.
Det är inte jag, det är de stackars satarna i de utsatta förorterna som har det svårt med jobben. Så jag knogar på och finner mig i det mesta som mina arbetsgivare gör med mig. Så tänks det, medvetet och omedvetet.
Längst ner på skalan befinner sig utrikesfödda. Bland dessa är arbetslösheten tre gånger så hög som bland inrikesfödda. Och bland utrikesfödda som kommer från Afrika är den fem gånger så hög. Utrikesfödda som kommer från Nordamerika har däremot lägre arbetslöshet än inrikesfödda.
Allt detta speglar både den underliggande rasism som finns i samhället men ännu mer de ojämlikt fördelade maktresurserna: utbildning, språk, pengar. Minskad debatt om klassamhället följer i spåren av minskad debatt om arbetslöshet. I ett samhälle där full sysselsättning – o bortglömda begrepp! – vore normen skulle det vara oändligt mycket lättare att bekämpa den existerande rasismen.
Arbetslöshet borde, tillsammans med välfärden, alltid vara vänsterns och arbetarrörelsens stora avgörande fråga. När arbetslösheten är långvarigt hög tippar samhället alltid åt höger.
Utbredd arbetslöshet gör samhällena mer konservativa, samtidigt som borgerliga väljare, med sina i genomsnitt högre inkomster och större maktresurser, aldrig är lika rädda för arbetslösheten. Yttersta högerns väljare, alltså SD:s väljare, tenderar att transformera sin oftast sämre maktsituation till invandrarhat.
Under hela efterkrigstiden fram till åttiotalet sågs hög arbetslöshet som den största risk ett samhälle kunde utsättas för. Minnet var starkt av den avgrundslika massarbetslöshet som var helt avgörande för att slunga Adolf Hitler till makten. Idag är arbetslösheten ingen stor fråga på den politiska dagordningen.
Därför, för att ordet ”massarbetslöshet” ljuder i tomma rymder, har vi också ett alltmer konservativt samhälle.
