Runt 5000 anställda tas ut i den första vågen av stridsåtgärder. Utöver strejk väntar blockad mot mertids- och övertidsarbete och nyanställningar. Om parterna inte kommit överens innan 18 april går bland andra undersköterskor, kockar, köks- och måltidspersonal, lokalvårdare, vaktmästare, steriltekniker och transportörer ut i strejk den 18 april.

Knappt hann brevlådelocket åka igen hos SKR och Sobona, arbetsgivarorganisationen för de kommunala bolagen, innan nästa varsel kom. I torsdags varslade Vårdförbundet om en liknande sorts blockad i alla regioner från den 25 april. 63 000 medlemmar som arbetar som sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor omfattas.

Vad de varslade stridsåtgärderna i praktiken skulle innebära är en katastrof. Precis som det ska vara. Det ska vara kännbart när det strejkas – det är hela poängen. Skolbarn behöver bli utan skolmat, lokaler och arbetskläder i vården behöver sluta rengöras och tvättas. 

Vård kan behöva utföras, men ”bara” under ordinarie arbetstid, för det ska inte underskattas vilket starkt vapen det är att stoppa mertids- och övertidsarbete i den offentliga sektorn. 

Här handlar det om yrkesgrupper som år ut och år in och under en omänsklig peak i samband med pandemin, krigar på och arbetar sönder sig för att få hela den livsviktiga välfärdsapparaten att fungera. 

Det arbetas omfattande deltid och övertid – allt samtidigt. Deltid för att många på grund av bristande arbetsmiljö och slitiga förhållanden inte orkar mer och övertid för att för få ska göra allt och lite till. Det är en cocktail dömd att misslyckas. Något måste göras, mycket måste förändras till det bättre. En strejk ska och måste kännas för alla. Annars lyssnar ingen.

”Det är beklagligt att Kommunal väljer att varsla om stridsåtgärder och att välfärdens vardag nu riskerar att påverkas negativt”, framförde SKR genom sin förhandlingschef som en reaktion efter det första varslet.

Lika beklagligt framförde man att det var när Vårdförbundet levererade nästa. Enligt SKR är man redo att ”hitta konstruktiva lösningar vid förhandlingsbordet”. Det är oklart om man är mer redo nu än man var innan allt brakade loss, men det man hittills gått fram med i förhandlingarna ger knappast konstruktiva vibbar. 

Linjen verkar hittills ha varit att lönesamtal inte ska behöva dokumenteras, att löneökningar inte ska behöva betalas ut direkt vid nya avtal och att Sveriges medlemskap i Nato och pågående utredningar kring samhällets beredskapfunktioner kräver att arbetstidsreglerna måste luckras upp till arbetsgivarnas fördel. 

Arbetstidsreglerna som, om arbetsgivarsidan får sin vilja igenom, kan komma att ändras innebär att anställda under ”viss utbildning” skulle kunna arbeta flera dygn i sträck. Det gäller även de som ska täcka upp för kollegorna på utbildning.

Under pandemin applåderades det från balkonger för de här yrkesgrupperna. Politiker hyllade hjältarna i välfärden. Samtidigt drar man ned: Sittande regering har gjort det till sin paradgren att stänga plånboken för välfärden och välfärdens anställda. Det är med 30 miljarder i underskott som kommunerna och regionerna sitter och förhandlar nu. Ett orimligt läge för alla inblandade.

Men en sak är säker: Applåder funkar inte. Men det verkar inte arbetsgivare och makthavare begripa.