Apropå Mark Zuckerberg, Jeff Bezos Elon Musk och andra techmiljardärers uppslutning bakom nytillträdde president Trump skrev krönikören Rebecca Shaw i The Guardian att hon alltid varit säker på att hon en dag skulle tvingas se på hur mäktiga män förstör världen:
“Men jag trodde inte att de skulle vara sådana töntar”.
Jag är inne på samma spår men fokuserar på Trump. Jag trodde aldrig att USA:s undergång skulle vara så rolig.
I förra veckan satt Trump vid sitt skrivbord i Vita Huset och undertecknade en rad exekutiva beslut som skulle få den mest avtrubbade åskådaren att darra. För att hejda invandringen ska undantagstillstånd införas vid gränsen mot Mexiko dit Trump vill skicka militären. Trump drar USA ur Parisavtalet, erkänner bara två kön och har släppt ledare för högerextrema organisationer som Proud Boys och Oath Keepers ur fängelse.
Sen räckte hans assistent fram en pärm som Trump inte kände igen. ”Vilken är den här?” Frågade han varpå hans assistent säger, “Att dra oss ur Världshälsoorganisationen.”
“Ooooh, den är stor!” säger han som ett barn som precis serverats en dubbel cheeseburgare och en milkshake.
Det är förstås en katastrof att Världshälsoorganisationens största donator (med 22 procent) drar tillbaka sitt stöd. Men gud vad jag skrattade.
Hitler var väldigt många olika saker, men han var inte särskilt rolig (förutom när han spelas av Charlie Chaplin). Män som drivs av extremaffektiv sentimentalitet är sällan det. Trump drivs av helt andra känslor och impulser. Och han har en naturlig känsla för komisk timing.
Elon Musk, som gjorde en Hitlerhälsning under Trumps installation, är inte rolig. Han vill gärna tro att han besitter en blinkningshumor, som bara han och hans besatta svans bestående av unga män som lyssnar på Joe Rogan förstår. He’s trying too hard.
Trump, däremot, har en naturlig karisma. Om man bortser från det totala mörker som fyra år till (minst) med Trump innebär för USA och världen är han rolig att titta på. Som den tramsiga skurken i en tv-serie som man i smyg hejar på utan att erkänna det. ‘
Jag minns debatten mellan Biden och Trump år 2020, då det liberala etablissemanget höll händerna för ansiktet och skämdes för den låga nivån. Men jag (och förmodligen många andra) satt och garvade åt Trumps totala sabotage genom hans obarmhärtiga utbrott. Ett utbyte står ut: Biden försöker, som den traditionella politikern han är, rada upp tre punkter som förklarar Trumps misslyckande med bekämpningen av Covid. Number one, Number two, Number three.
Men bland kaoset som Trump skapade genom sina upprepade avbrott hamnade Biden på fel siffra.
“Number three…”
“No Joe, you’re on number two”.
Det var som att titta på en feberdröm, som Jack Nicholsons tolkning av The Joker i Tim Burtons Batman (1989).
Det låter hårt, men Trump är vad USA förtjänar. Om man gör det så svårt och dyrt att utbilda sig och subventionerar skräpmat men inte sjukvård, ja då får man ett land som alltmer liknar framtidsscenariot i filmen Idiotrepubliken (2006). I den blir en genomsnittlig kille nedsövd i fem hundra år och vaknar till ett USA där samhället degraderat till den grad att han nu är landets smartaste man. Presidenten heter Dwayne Elizondo Mountain Dew Herbert Camacho (spelas av Terry Crews) och är en före detta brottare och porrstjärna. Låter det bekant?
