Stora förändringar fortsätter att äga rum i Mellanöstern. Nu har Libanon äntligen fått en ny president. I två år har landets parlament försökt enas om en kandidat men misslyckats.

Det har framför allt funnits tre kandidater men ingen har kunnat få den två tredjedelars majoritet som krävs. Men så i torsdags enades man till slut om arméchefen Joseph Aoun. 

Hizbollah som försvagats kraftigt den senaste tiden med anledning av sitt krig mot Israel ledde till att milisen – som också sitter i parlamentet – inte längre hade råd att hålla fast vid sin kandidat.  

Hizbollah ville se Suleiman Frangieh, en maronitisk kristen politiker på presidentposten. Han hade dock inte tillräckligt med stöd från de andra blocken eftersom han ansågs vara splittrande och stått för nära Assadregimen i Syrien. 

Att parlamentet nu enats handlar dock inte bara om försvagningen av Hizbollah utan att den enorma förstörelsen som kriget orsakat på kort tid pressat landets politiker att agera. Trycket har kommit både från libaneser och även från länder som USA, Frankrike och Saudiarabien. Bland libanesiska analytiker skämtas det om att skytteltrafiken från andra länder de senaste dagarna fått valet att mer likna en internationell angelägenhet än ett demokratiskt inhemskt val.  

Orsaken till andra länders intresse är att Libanon är viktig för regionen, landet får inte säcka ihop. De internationella aktörerna lovar hjälp med att återuppbygga landet mot att libaneserna enas om en president och en regering. Givetvis en president som är vänligt inställd till nämnda länder.  

I Libanon är gemene man rasande över politikerna, många har känt sig övergivna sedan krigets start. För det är en sak att inte ha en president, men att inte ha en fungerande regering med en president under krigstider är katastrofalt. Misslyckandet hos det politiska etablissemanget blev än mer kännbart i dessa kristider.   

Interimsregeringen med Najib Mikati som premiärminister har inte kunnat göra långsiktiga åtaganden, man har inte heller haft mandat eller förtroende att fatta större beslut.   

Iranstödda Hizbollah bär ett stort ansvar för den uppkomna situationen men är långt ifrån ensamma.  

Många har anledning att frukta Aoun eftersom han sägs vara en man av ordning.

Det innebär att alla politiker och tjänstemän som varit delaktiga eller på något sätt stulit från staten och bidragit till korruptionen de senaste åren kan komma att ställas inför ultimatum. Bland analytiker sägs det vara en av orsakerna till att politikern inte haft bråttom med att enas om en president. Ingen vill förlora sina privilegier, status quo eller att eventuellt tvingas ställas till svars.  

Under sitt installationstal lovade Joseph Aoun att arbeta för att ”säkerställa statens rätt att inneha vapenmonopolet". Det är en direkt signal till Hizbollah att avväpna sig. Om han lyckas stävja korruptionen och få Hizbollah att lämna sina vapen kan Libanon få en ärlig chans att resa sig och stå på egna ben.