”Att vara eller inte vara – det är frågan. Månn ädlare... ”

Nej, kära Hamlet, du måste förstå att det inte är den enda frågan. Det finns många andra frågor som man också kunde ställa. Men du har rätt till din upplevelse. Fortsätt för all del.

”..att lida och fördraga ett bittert ödes styng och pilar, eller att ta till vapen mot ett hav av kval, och göra slut på dem med ens.”

Du är litet obalanserad, Hamlet, när du säger att vapen gör slut på kvalen. Från vapenindustrin har man upprepade gånger påpekat att vapen skyddar, och främjar fred. Vapen gör inte slut på någonting annat än på strider, om de används rätt. Alltså med omdöme. Men nu är ju ingen från den industrin här och kan försvara sin ståndpunkt.

Nej, så spelas inte Shakespeares pjäs Hamlet. Ännu. Och när Ofelia, en förtvivlad och förvirrad tonårstös, i samma pjäs vill dela ut ”rosmarin, det är för minnet – minns mig, min älskade! Och här är styvmorsviol, för tanken” så dyker ingen skylt upp i bakgrunden ”OBS. Rosmarin har inte genomgått klinisk läkemedelsprövning mot minnesproblem.”

Ingen har nog kommit på den löjliga tanken att scenkonst skulle utsättas för den dagliga förbehållsceremoni som nu är regel i etermedia. I dessa media däremot är vi allt mera vanda vid att även enkla påståenden bromsas av att en programledare påpekar att det finns ju andra drycker än mjölk, andra transportmedel än buss, och andra klädesplagg än jeans.

Det som bekymrar mig, likt många andra, är att saklighet som grund för samtal eller intervju har ersatts av inkastade förbehåll. Om det bara finns en annan person, som kan inta en motposition, så är sakligheten onödig och i dess ställe sätts så kallad balans. Hux flux är opartiskheten fixad. Samtalet blir ett ordspel, ett slags ekvation där samtalsledaren reduceras till väktare av likhetstecknet. Tre ”ja” måste mötas av lika många ”nej”, annars balanserar inte ekvationen. Men om den balanserar så är allt i sin ordning. Nära nog oavsett vad som sägs.

I januari 2017 användes uttrycket ”alternativa fakta” för första gången, av en presstalesperson för USA:s president. Det betecknade den gången ett påstående om hur många människor som skulle ha bevistat presidentens invigningsceremoni, en enkelt verifierbar lögn. Uttrycket är inte bara vilseledande, utan ett försök att leda in tankarna på att ”fakta” skulle kunna vara ”alternativa”, ”felaktiga”, ”falska” eller till och med ”sanna”. Ordet ”fakta” skulle berövas sin grundbetydelse. Sådana förstörelseprocesser pågår oavbrutet.

Det finns inom samhällsdebatt och politik verkliga motsättningar och skilda uppfattningar om vad som är viktigt och som måste göras. Det är väsentligt att sådana skillnader klargörs. Den som talar vill naturligtvis framstå som klok och framsynt. Därmed följer inte att motståndaren är okunnig eller aktivt vill förstöra centrala samhällsfunktioner. Att det ändå låter så i debatten är tröttsamt, men begripligt.

Men när sakförhållanden utpekas som privata och ogrundade åsikter, eller när en talare faktiskt fabulerar, så måste den som leder samtal eller intervjuar förmå gripa in med fakta. Vad står i ”Förordning med instruktion för Klimatpolitiska rådet”? Se efter! Hur många människor försörjs idag, enligt SCB, på sociala ersättningar och bidrag jämfört med tidigare? Kolla! Har studerande på fristående kurser inom högskolan verkligen ökat eller minskat de senaste åren? De kan inte ha gjort bådadera samtidigt.

Ofelia erbjuder dagens samhällsdebatt och politik två vackra och helt nödvändiga läkeväxter: Rosmarin - för minnet. Och styvmorsviol - för tanken.