Musas stora misstag är att han pekar ut tre journalister som länge och konsekvent granskat fotbollen just utifrån hur den handskas med rasism, med brist på mångfald. Att beskylla Johanna Frändén, Erik Niva och Simon Bank för ”rasbiologi” är helt uppåt väggarna, både moraliskt och juridiskt.

(Dagens Nyheter borde aldrig ha publicerat, men så kan det gå när man vittjar Facebook efter klickoptimerade utbrott.)

Musas utspel är ett haveri.

Samtidigt har han rätt i en sak, faktiskt en avgörande sak.

Ingen annan svensk har som Ibrahimovic tvingats fungera som projektionsyta för rasism av det slag som majoriteten tenderar att inte vilja kalla rasism, eller ens förstå är rasism.

Ibrahimovic själv är väldigt medveten om det.

I fjol intervjuades han av Olivier Dacourt, tidigare lagkamrat och nära vän. Han anklagade då svenska medier för att ha kränkt honom, särskilt under tiden i Malmö FF.

– Media började prata illa om mig. De skrev att jag är arrogant, opolerad. Jag hörde inte hemma här, jag pratade för mycket.

Det handlar om rasism, enligt Ibrahimovic.

– Jag är inte Andersson eller Svensson. Om jag hette så skulle de försvara mig även om jag rånade en bank, jag lovar.

Ibrahimovic är Sveriges bästa fotbollspelare genom tiderna.

Det är ett faktum.

Ibrahimovic översköljdes av vidriga, rasistiska påhopp under lång tid – och i några av våra största medier.

Det är ett faktum.

Ibrahimovic är den offentliga person som mer än någon annan exponerats för hur nyckfullt många – journalister, politiker, mer sällan fans – definierar svensk identitet.

Det är ett faktum.

Den som tycker att Ibrahimovic låter bitter när han i Expressens långa intervju (8/10) kritiserar svensk fotboll för strukturell rasism, borde först pröva att leva ett par decennier pendlande mellan att medialt lyftas som svensk hjälte och sänkas som den opålitlige, egoistiske, impulsagerande ”invandrarkillen”.

Det här var som allra värst i början av hans karriär.

Buspojken från Rosengård, etiketterades han 2001 av Aftonbladet som kommenterade att Ibrahimovic, som börjat tjäna pengar i Ajax, hjälpte sin mamma med pengar:

”Jag vet inte varför, men jag får associationer till dessa italienska maffiafilmer där sonen hastigt och lustigt kommer hemdragandes med en massa pengar och mamman i huset, den heliga madonnan, tar den unge slyngeln (som just skjutit fyra personer) i örat och visar vem som bestämmer.”

Eller som när Ibrahimovic förklarade att han ville lämna U21-landslaget. Etablerade medier tyckte att han ”svikit”, att han var en ”landsförrädare” som inte kunde förstå att ”blir man kallad under fanan ska man fanimej dit”. Han borde vara ödmjuk, han ”borde vara tacksam mot sitt land som har stått för hans grundutbildning”.

Först när det uppdagades att Ibrahimovic led av en ljumskskada dämpades tonläget, även om han alltjämt var ”en individualist som måste uppfostras att spela för kollektivet”.

Eller som när landslaget 2003 spelade mot San Marino. Sverige hade redan 4–0 när Ibrahimovic blev fälld. Han tog straffen själv. 5–0. Men journalisterna hävdade att han nonchalerat turordningen, att han ”stulit” från Kim Källstöm: ”Zlatans lilla snatteri.” Och: ”En figur som gör som han vill har Sverige inget behov av”, han ”skiter i Landet Lagom” samt ”skapar oro i ett väl sammansvetsat lag som Blågult”. Ibrahimovic skulle aldrig begripa ”svenska idrottsrörelsen” där ”alla jobbar för varandra”.

Eller som när Kvällsposten jämförde Ibrahimovic med två andra spelare, Kennedy Bakircioglu och Rade Prica:

”De är coola, de är tekniska, de är gåpåiga, de är orädda, de är härligt kaxiga, de är artister och framför allt – de är inte stöpta i samma form.”

Tidningen kopplade alla dessa egenskaper till etnisk, kulturell bakgrund.

Tekniken i blodet.

Kanske också rytmen?

Nej, det är inte värsta exemplen.

Svenska medier speglade under nästan ett decennium för ofta Sverigedemokraternas fixering vid kulturella beståndsdelar, rasismens krav på total assimilering.

Det har format Ibrahimovic.

Han vet hur han själv behandlats.

Han vet att Andreas Isaksson aldrig haft förväntningar på sig att besvara insinuanta frågor om sin uppväxt i Smygehamn.

Han vet hur rasism fungerar, hur den sitter djupt, hur den gör permanent skada.

2019 är sportjournalistiken annorlunda.

Förorten, och livet som barn till invandrade föräldrar, dinglas mer sällan som parallellvärld framför läsare/tittare/lyssnare.

Frändén, Bank och Niva gör det inte överhuvudtaget. Tvärtom har de starkt bidragit till en utveckling bort från exotisering och exkludering. Musa hade känt till det om han faktiskt följde deras journalistik, men det gör han uppenbarligen inte.

Ibrahimovic delar ändå hans artikel till sina sex miljoner följare.

Varför?

Han har vunnit nästan allt som går att vinna.

Han har hyllats på Giuseppe Meazza, Camp Nou, Parc des Princes och Friends Arena.

Men han har aldrig fått en ursäkt.

Eller ens en signal om att förövarna faktiskt ångrar sig.