Men nej, Zaigham lever. Han vill berätta det, att han lever, att han slapp ut via Egypten och bara tack vare att familjen skramlade till att kunna muta den korrupta gränskontrollen.

”Om alla andra försvinner, kommer i alla fall jag att finnas kvar och kan minnas dem.”

Det är ett tungt ansvar, säger han. Skuldkänslorna håller honom vaken om nätterna. 

Han dricker för mycket, han självmedicinerar sin ångest med droger som för hans vänner på universitetet i norra England är rekreation och festförhöjare, men som för honom är enda sättet att handskas med det han sett.

Det var i november vi pratade första gången. Han befann sig i Gaza City. 

Han hade kommit hem för att hjälpa till med en nära släktings affärsverksamhet, men så massakrerades israeler – ”Hamas, vilka as, jag förbannar dem!” – och i krigets inledande, hämndlystna, urskillningslösa kaos blev han den som fick stanna när andra flydde, för att vårda en sjuk och delvis förlamad morfar. En ständig jakt på mat och bränsle, i rök och eld och med skrik från  det som varit bostadshus. 

”Vet du vad som blir kvar när armar och ben och ibland huvudet sprängs bort?” frågade Zaigham.

”Kött. Små barn blir köttklumpar.”

Han anklagade Israel (”de vill utplåna oss”), han anklagade Hamas (”de gömmer sig som feta råttor”), han var så fruktansvärt rädd, han ville komma därifrån men kunde inte.

Sedan blev det tyst i en månad. Nästa gång vi hördes var han inte längre i Gaza City, han hade tagit sig söderut till Khan Younis, men Israel hade börjat bomba där också.

”Jag tror att de tänker ha ihjäl så många som de bara kan”, sa Zaigham.

”Snart blir det ingenting kvar här heller.”

Zaigham flydde ensam. Han hörde bomben falla när han handlade bröd. Morfar!? Ja, tillsammans med många andra. 

”Är en flicka som är tre år med i Hamas? Är någon som har rullstol, som min morfar, med i Hamas?”

Zaigham rotade fram tillräckligt mycket kvarlevor för att 84-åringen skulle kunnas begravas, snabbt och ovärdigt. Sedan lämnade han Gaza City.

”Jag lovar dig, det är bara Hamas som kommer klara sig, de väntar ut allt det här i sina bunkrar, de spelar Xbox medan vi andra dukar under. Det här är en värld av idioter och mördare. Hamas är mördare. Israel är mördare”, sa han under en tunn presenning i Khan Younis.

Han hittade, berättar han nu, sin familj i Rafah. Prioriteringarna ändrades. Zaigham skulle ges en chans att överleva. 

Han som blivit utvald att stanna blev nu utvald att bära med sig det som skett till England, som ett slags förvaltare av familjens lidande, med förväntningen att han ska slutföra sina studier och sedan skaffa ett så välbetalt jobb att det kan försörja både honom själv och en decimerad men ändå stor familj som har förlorat precis allt. 

”De hoppas att det finns en framtid i Gaza ändå, att kriget ska ta slut, att Israel backar undan, att det ska gå att bygga upp något igen.”

Jag frågar vad han tänker om det. Han säger att, tyvärr, Gaza är förlorat och dess befolkning dömd att knuffas mellan Hamas, Israel, falskt solidariska arabstater och en för evigt likgiltig omvärld. 

Han upprepar det han sagt till mig tidigare: ”Vi är bara spelpjäser.” 

Zaigham får hjärtklappning varje gång telefonen ringer. Han har slutat följa nyheterna. Han använder inte längre sociala medier, annat än för att ta emot dödsbud. Han undviker demonstrationerna mot kriget. Han går överhuvudtaget ut så sällan som möjligt. 

Engelska vänner har slutat fråga honom om Gaza, han är lättad att slippa svara, för de skulle ändå inte förstå. En bra dag orkar han ta en dusch. Kanske till och med äta. Att slutföra sin utbildning till hösten? Han måste. Han vet inte hur.

”Vi som överlever det här fysiskt kommer att förlora förståndet”, sa Zaigham i november, i det Gaza City som systematiskt förvandlats till schaktmassor. 

Han plågas av mardrömmar även när han är vaken, säger han nu. Flashbacks. Hjärnan spelar upp bilder, lukter, ljud. Det kan hända när som helst. 

Han kan inte göra något mot dessa våldsamma traumachocker. Han kan bara återuppleva. Ibland kräks han under tiden. Eller skriker rakt ut.

Zaigham, säger jag. Kommer du ihåg att jag undrade om du ville hälsa något till läsarna i Sverige? ”Vi är vanliga människor”, sa du. Vad skulle du vilja förmedla nu? 

Nej, ingenting. Alla vet redan, alla ser det som händer, men låter det fortsätta. Zaigham har dragit sin slutsats:

”Vi kan inte vara riktiga människor i era ögon. Vi betyder ingenting.”