Men inte Armand Duplantis. Intervjun han genomförde någon timme efter avslutad OS-guld- och världsrekordfest är magisk. Han har ingen röst kvar och han har glömt hur man pratar svenska. Intervjuaren säger att han fortfarande är lite tagen men sanningen är nog att han fortfarande är lite full. Jag älskar honom.
Kanske älskar jag ändå Mondo-barnen mer. Ja, alltså, de barn som nu kommer vilja lära sig stavhopp efter att ha sett Duplantis flyga 6,25 meter över marken. Det är svårt att föreställa sig något gulligare än barn som lär sig hoppa stavhopp. Deras stavar är som små tandpetare.
Det är svårt att föreställa sig något gulligare än barn som lär sig hoppa stavhopp. Deras stavar är som små tandpetare.
Ännu svårare är det att föreställa sig att någon av dem kommer att hoppa uppemot – kanske över – 6,25 meter någon dag. Det är närmast omänskligt.
Det är för övrigt ett mysterium hur man lär sig stavhopp utan att dö på vägen. Hur klarar man liksom av att sätta ner en stav i marken och trycka sig upp med hjälp av den och dessutom ta sig över ett hinder – och sedan överleva hela vägen ner?
Idrotten kan inte leva vidare utan idoler. Majoriteten av de som står på OS-startlinjen nu gör det för att de en gång såg någon annan göra det. Armand Duplantis såg Renaud Lavillenie hoppa, Sarah Sjöström såg Therese Alshammar simma, Henrik Larsson och Erik Erlandsson (sprinters – för sådana har Sverige på toppnivå nu!) såg Usain Bolt springa.
När svenska OS-debutanten Vanessa Kamga avslutat finalen i diskus – så uppenbart lycklig över den makalösa prestationen – berättade programledaren i Kanal 5 att hans dotter sms:at: “Pappa, kan vi gå ut och kasta diskus när du kommer hem?”
I skidvärlden, som jag följer lika maniskt som idrottare äter, tränar och sover, snurrar ett klassiskt klipp på då tioåriga längdskidåkaren Ebba Andersson. Charlotte Kalla, tio år äldre, har precis vunnit Tour de Ski och Ebba säger att om tio år ska hon också tävla för landslaget. Nu har hon åtta VM-medaljer och två OS-medaljer.
Ibland är världsstjärnor idioter. Ibland är de som Armand Duplantis.
Han som tränade stavhopp i trädgården som barn och redan då visste att det han gjorde i måndags var målet: OS-guld och världsrekord. Han som dök upp i tv-rutan utan röst, med bakfylla, för att det stod på hans schema.
Han som tackade ja till att vara gästlärare på en idrottslektion för ett gäng femteklassare för ett par år sedan. Det är inte bara medaljerna och rekorden som gör honom till en stor idrottare.
Idrott gör något med en. OS gör något med en.
Plötsligt finner man sig själv fullkomligt uppslukad av en sport som man knappt kände till dagen innan för att en osannolik historia är på väg att skrivas. Eller så blir man förkrossad över att den historia som skrivs inte blir den saga det skulle ha blivit, som när Sveriges fotbollsdamer missade OS-guldet 2021.
En del blir arga. Om inte på resultaten och idrottarna, så på saker som skrivs om dem. Många blev fullkomligt rasande på Dagens ETC när kulturredaktionen publicerade en kulturkommentar av Teodor Stig-Matz som ifrågasatte Duplantis storhet.
Med denna text vill jag förmedla två saker:
För det första: Jag älskar Armand Duplantis. Han är en av de största vi haft, har och kommer att ha.
För det andra: Det är bortom allt förnuft att rasa mot en skribent vars åsikt man inte delar, eller att uppmana tidningen att avpublicera texten. Det är en kulturkommentar och i den finns en åsikt – det är liksom själva grejen. Vare sig en kultursida eller en ledarsida existerar för att göra alla nöjda. Herregud vad tråkiga tidningarna hade varit då.
Som sagt: Idrott är känslor. Teodor Stig-Matz känner kanske ingenting för Armand Duplantis, precis som väldigt många av er skiter i alla skidåkare jag håller så högt – och det är okej. Vi har alla våra små besattheter och för den som står utanför besattheten är den obegriplig. Jag kan till exempel inte förstå att någon människa vill titta på eller spela golf, en sport som är lika töntig som den är tråkig.
Men givetvis är jag också upprörd över det bisarra påståendet att ingen vet vem Duplantis är, och givetvis kommer jag att tjafsa med Teodor om det nästa gång vi ses (även om jag förstår att han förstår att folk definitivt vet vem Duplantis är).
Möjligen beväpnar jag mig med klippet där Armand Duplantis tar OS-guld i bakfylla för jag har svårt att tro att man kan värja sig mot det, om man nu är immun mot alla guldmedaljer och världsrekord.
Kanske lyckas jag omvända honom, kanske lyckas jag inte. Vi är, helt enkelt, olika. Vissa kan få hela internet att prata om en text. Och vissa kan hoppa 6,25 meter rakt upp i skyn.
