Vi pratade om att vi har ungefär samma bekymmer som kommunen, och som alla kommuner runt omkring för den delen. Vi har en så slimmad organisation att vi blir ömtåliga. Blir någon sjuk finns det inte alltid någon som kan ta över och om vi skulle behöva göra något vi inte brukar göra så finns det ingen som hinner. Och samtidigt hoppas våra medlemmar på mer och mer – bidrag till mat när det inte finns någon annan utväg, förströelse när man har tråkigt, alltid någon som svarar i telefonen, aktiviteter för barnen när de har lov, fräscha och välskötta fastigheter ... rimliga förhoppningar och sådant som vi gärna försöker leva upp till. Men inte så lätt att få till med minskande resurser. Precis som kommunerna. 

Vad vi har som sällan kommuner har är vår räddning. Vi har volontärer. Människor som utan att ens få reseersättning arbetar för medlemmarnas bästa. Det kan vara att fixa kaffe, att göra hembesök, att vara ledare i en barngrupp eller att koka soppa. Säkert har ni träffat på dem. Det är de som är kyrkans mest aktiva medlemmar – och de är oersättliga!

Kommuner fungerar på ett lite annat sätt – och ändå inte. Fast man får tänka en nivå högre. Kommunen som organisation samarbetar sällan med privatpersoner en och en. Däremot samarbetar man gärna med föreningar, även små föreningar. Föreningarna är kommunernas ”volontärer”. De som kan sätta guldkant på invånarnas liv och som, faktiskt, får mycket att fungera som inte kommunerna har råd med, hinner med eller ens ska lägga sig i. Och det är så det ska vara! Civilsamhället, kallas det. Eller ”tredje sektorn” om man vill.

Civilsamhället har aldrig varit så organiserat som under 1900-talet – och sällan så trött som under 2000-talet. Och det går inte i längden. Vi, invånare i Sverige, kan inte förvänta oss att staten/kommunen ska göra allt åt oss. Och att företagen ska fixa det är det väl ingen som tror på allvar? Deras syfte är ju trots allt att dra in pengar åt ägarna. 

Nej, varje individ har ett ansvar att efter förmåga och intresse själv bidra till samhällets bästa. Det kan vara att vara knattetränare, att plocka upp skräp i vägrenen, att hålla badplatsen fin eller att klippa gräset på planen, kanske att ta emot en grupp barn och visa sin hobby på höstlovet eller  att odla upp en gräsplätt tillsammans med asylsökande. Vitsen är att göra saker för andra. Utan betalning. Vi är  delar av vårt samhälle och  vi har ett ansvar för det. Det är inte alltid ”politikernas fel” att allt inte fungerar som vi vill. Ibland är det vårt eget fel. För att vi sitter i soffan med datorn i knät och klagar i sociala medier i stället för att göra något själva. Hur gör du?