Det var en fruktansvärd scen som utspelade sig. Donald Trump och JD Vance kastade sig över Volodomyr Zelenskyj. Inte impulsivt, men kalkylerat. Han hade kommit för att rädda sitt Ukraina även om det innebär att acceptera det nya Vita husets iskalla utpressning. Släppa mineraltillgångar, låta sig brandskattas av Washingtons verkliga djupa stat, det vill säga oligarkin, miljardärernas förbund, insnurrat i fascistoida teorier om absolut dominans.
Zelenskyj var beredd att ge presidenten och vicepresidenten vad de ville ha. Men han var inte beredd att låta dem förödmjuka honom, förminska Ukrainas uppoffring och revidera historien till Vladimir Putins fördel.
Det eskalerade snabbt. Som demokratiske kongressledamoten Eric Swalwell skriver på X: ”Han gick in i Ovala rummet och utmanade Rysslands bästa förhandlare.” Där satt utrikesminister Marco Rubio, kommenderad att vara statist, meningslöst ihopsjunken i sin kostym, ett tomt skal med stela porslinsögon. Trump kunde inte släppa att Zelenskyj kom klädd som han brukar, att han därmed inte ”respekterar” USA – med USA menar Trump nästan alltid Trump – och inte uppvisar tacksamhet – med det menar Trump underkastelse, självutplåning.
Det var rasande ovärdigt. En normalt funtad människa ser klippen med det obehag man skulle känna om två gravt narcissistiska mobbare pressar ett betydligt mindre barn mot ett stup.
Allt medan ketamintrollet Elon Musk furiöst försöker plantera på sin plattform X att Zelenskyj är en korrupt fegis som sugit åt sig hundratals miljarder amerikanska skattedollar.
Rasande ovärdigt.
Definitivt definierande för den omedelbara framtiden.
USA följer inte bara en ny doktrin. USA renodlas till att bli den mest destabiliserande kraften i världen. Nato är halvvägs till sophögen, alliansens femte artikel är snart en anakronism som saknar betydelse utanför det sirliga dokument den en gång skrevs på. Det är dit vi rör oss. Ett klippt band mellan USA och Europa. Kanske är vi redan där.
Helt säkert jublar nu Ryssland, med politiker och propagandister som vältrar sig i att ”svinet” Zelenskyj fick vad han förtjänade och ska vara glad att Trump inte lät avrätta eller i alla fall misshandla honom.
Trump attraheras av Putin. Hans kärnvapen, hans järnnäve, hans kontroll.
Och ja, Ryssland kommer att agera direkt på den klumpiga teater som Trump lät framföra. Det betyder mer av blodiga offensiver, mer av nattliga bombardemang av drönare och missiler. Fler döda.
För vad?
Det är naturligt att många spekulerar i att Trump skulle vara köpt av Ryssland eller på annat sätt under Putins kontroll. Så väl linjerar hans beslut med Kreml. Men de är också fullt logiska utifrån den han själv är.
En arvtagare som från vaggan drillats in i övertygelsen att tillvaron delas mellan starka och svaga, vinnare och förlorare, handlingskraftiga män och förslavade män (och kvinnor att förlustiga eller föröka sig med). Trump attraheras av Putin. Hans kärnvapen, hans järnnäve, hans kontroll. En tänkbar allierad. Så tänker en konservativ hjärna, djupt präntad med det som brukar kalls toxisk maskulinitet.
Trump är samtidigt en galjonsfigur. Han är ingen avancerad ideolog, han är däremot den jovialiske dammsugarförsäljaren som knackar på hos folket för att övertyga dem om att deras vardagliga bekymmer behöver just hans speciella modell, tillverkad av högerradikala tankesmedjor och elitistiska techentreprenörer.
Det kommer inte att bli bättre.
Fyra år är mer än nog för kullkasta allt.
Som en stolt rådgivare till Vita huset skriver till politiska journalisten David Weigel:
”Vad trodde ni att America first betydde? En känsla? Rapporter? Essäer?”
Europa ligger i skilsmässa från USA utan att riktigt vilja inse det.
Zelenskyj försöker reparera skadan genom att ge Fox news en första intervju, han vill kommunicera direkt med det republikanska hjärtlandet, med de som är mest mottagliga för att tro på Vita husets budskap om att han är en bortskämd bondfångare. Han tackar dem för deras stöd. Han säger att relationen mellan USA och Ukraina inte får definieras av relationen mellan honom och Trump.
Jag förstår honom.
Hans desperation.
Ukraina hotas av förintelse.
Europa har mer tid, mer utrymme att forma sitt eget öde – men ligger i skilsmässa från USA utan att riktigt vilja inse det.
Skakade av det som skett visar nu ledare från länder som Tyskland, Polen, Frankrike, Sverige, Spanien, Norge, Slovenien, Österrike, Kanada, Nederländerna med flera sitt stöd för Ukraina och Zelenskyj. Löften om solidaritet, hjärtemojis. En vacker markering mot Trumps cyniska brutalitet. Men det räcker ju inte.
EU rör sig mot krigsekonomi.
Säkerhetspolitikens förutsättningar skrivs om i realtid.
Hur illa är det?
”Om detta är vad USA:s befolkning vill ha, är USA vår fiende”, skriver Peter Wennblad från Svenska Dagbladets djupt transatlantiskt rotade ledarsida på X.
Så illa.
